Skiv- och live-scenen har gått helt bananas
Popmusikens samtid är inte konstig.
Den är jättejättejättekonstig.
Lade ni märke till svenska albumlistan i veckan?
Det gjorde jag.
Längst upp, på plats numero uno, ligger ”Exile on Main Street” av och med The Rolling Stones.
Att Rolling Stones toppar listan är kanske inte konstigt. De har säkert gjort det förr.
Poängen är att Rolling Stones toppar listan med ett album som de släppte för 38 år sen.
Nyutgåvan av ”Exile on Main Street” – billigaste versionen är en dubbelcd med några extraspår som Stones hittat i arkiven och putsat upp med nya gitarr-, sång- och körpålägg – är alltså den mest sålda skivan i landet Sverige i juni 2010.
Om själva albumet finns det inte mycket att säga. ”Exile” är lika tidlös som glassen Piggelin.
Men det säger en del om vilka som verkligen köper fysiska album i dag. Det verkar inte vara Tove, 14 år. Den nya popmusiken hittar ut via andra och mer svårmätbara kanaler. Kan vi vara överens om att kalla det för internet?
Ungefär samtidigt twittrar årets Gerard Bonniers-stipendiat Jan Gradvall om att Teenage Fanclubs senaste skiva, ”Shadows”, ligger tvåa på Itunes.
Och vad säger det om vilka som betalar för digital musik i dag? Herregud, Gerard Love är ju egentligen bara en angelägenhet för vuxna och missanpassade popfreaks som offrat rader av relationer för att få stå vid festivalernas backstagebarer och frysa. Såna som, tja, jag.
Vad är nästa steg? Ska Tom Pettys ”Damn the torpedoes” från 1979 dominera Sveriges topplistor till hösten?
Och nu har vi inte ens nämnt livescenen. Den är också turbotokig.
Ta bara Överste Hova. Han som kallar sig kungen av New York. Jay-Z, i folkmun.
Förut, när skivor sålde som mjukglass på Piteå havsbad, var Europa-spelningar med Jigga lika sällsynta som bra popintervjuer i Nyhetsmorgon på TV4.
Nu ska samme Jigga rappa om deg och damer på Peace and Love-festivalen i Borlänge.
Mycket märkligt.
Och samtidigt större än Per Bjurmans 90-talsafro.