Är ni helt dumma i huvudet?
Nöjesbladets ständige schlagerkrönikör om finalen i Globen:
Pluttisen vann.
Det blev Eric Saade.
Och det är väl på tiden att en liten sprattelgubbe representerar Sverige i ESC.
Efter alla spekulationer och utländska jurygrupper hit och utländska jurygrupper dit och en guleböj som heter Moniker så går det ändå som väntat.
Eric Saade vann pojkfajten mot Danny Saucedo. En match som, om det hade varit boxning, hade gått i lätt flugvikt, men ändå.
Precis som jag tippade efter deltävlingen i Linköping för tre veckor sen.
Eller rätt ska vara rätt:
Precis som alla hånade proffstyckare slog fast långt innan tävlingen började.
Grattis, manboy.
Som alltid när låtskrivaren Fredrik Kempe skriver poplåtar vill jag trycka ner de irriterande refrängerna i toalettstolen efter några lyssningar och spola, men Saade är ett bra val.
Sverige har hittills inte lyckats skicka ett ungt popglin till Eurovision Song Contest med en häftig och vräkig show. Tv-tittarna har mest satsat på tanter och farbröder och gamla meriter.
Och nåt säger mig att söta ansikten som unga pojkar och flickor vill, hur ska jag uttrycka mig här, ”kramas” med har ett litet försprång i Europas största och direktsända oh la la.
”No fuck, no points”, som Henrik Schyffert uttryckte saken i en ståupprutin.
Jag har inte en susning om det blir piss eller en bra placering för Eric Saade i Düsseldorf. Men värt att notera:
Han vann både folkets och de utländska jurygruppernas omröstningar.
Det gjorde inte Anna Bergendahl.
Annars kommer jag minnas Melodifestivalen 2011 för två helt andra saker.
Dels att SVT klantade till telefonröstningen. Framför allt i Andra chansen. Men även i finalen fick tittarna förvirrade meddelanden om vilka bidrag de röstat på. Tävlingens viktigaste moment har därmed ett ännu sämre förtroende än förut. Vid det här laget borde trovärdigheten vara noll.
Dels röstades oroväckande många av de bästa bidragen bort längs vägen. Listan är löjeväckande lång.
Efter att Linda Bengtzing gick direkt till final i Malmö, på bekostnad av Love Generation, blev stämningen hätsk backstage.
Folk som föredrar nostalgi undrade om jag över huvud taget fattade tävlingen längre. Förstår jag inte vad ”vanligt folk” vill ha?
Sen övergav ”vanligt folk” turbokycklingen och belönade henne med den minsta biten av svenska röstkakan i finalen. Precis som vi som försvarade Love Generation sa.
Så var det med det. Kluck kluck.
Att de internationella jurygrupperna ändå placerar gammeltjo som Bengtzing och Sanna Nielsen högt är ett kvitto på att klassisk schlager ska ställa upp och delta i tävlingen. Den kan fortfarande ha en viss potential i knasbollarnas karneval (ESC).
Men med tanke på slutresultatet har jag ändå en liten och ödmjuk fråga till alla tittare som röstade och ställde till med det gula rabaldret i Malmö.
Se det som en passande sammanfattning och avslutning på Melodifestivalen 2011:
Är ni helt dumma i huvudet?