Ben Stiller gav mig filmorexia
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-02-04
Nöjesbladets Zandra Lundberg om sina fem svarta filmår
På fem år såg jag inte en enda film.
Och allt är Ben Stillers fel.
När jag var 14 år slutade jag titta på film.
När folk frågade om jag ville ”se någonting” (underförstått något med Ben Stiller) så svarade jag ”tack men nej tack. Jag tittar inte på film”.
Och vad folk blev provocerade!
Jag kunde nästan hellre ha sagt att min favoriträtt var råstekta guldfiskar eller att jag föredrog Hitler framför kattungar eller att jag brukar hångla med min morfar.
Att filmvägra var absolut inte NORMALT.
”Men VARFÖR INTE DÅ VARFÖR ser du inte på film för?” frågade folk irriterat på gränsen till ett psykiskt nervsammanbrott och då fick jag sucka och ladda för en lång utläggning om varför jag inte gjorde det.
Svaret folk fick var egentligen bara svammel om att jag inte har tid eller lust och att jag dessutom hatar Ben Stiller.
Så här i efterhand så inser jag att jag hade någon lightform av koncentrationssvårigheter i kombination med det faktum att jag faktiskt var förstörd av flåsiga komedier där någon halvful snubbe träffar en vrålhet tjej och måste fjäska sig in hos hennes ökentorra föräldrar.
Att se en film var ju ett så vedervärdigt projekt, tyckte jag på den tiden. Man var fängslad vid en soffa eller en biostol i två timmar – MINST! Medan Ben Stiller ”skojade” sig i rutan fick man inte prata, inte röka, inte drabbas av en hostattack, inte göra allt för hastiga kroppsrörelser, om man uppfann vaccin mot aids under någon pågående värdelös films gång så skulle man ändå hålla käften för om man mot förmodan gjorde något SOM STÖRDE FILMEN var man en jävla idiot.
Nåväl. Det gick fem år och jag började försiktigt med film igen. Trevande och fumligt började jag beta av sånt jag missat.
Jag känner mig fortfarande som en nybörjare, jag tar det easypeasy, ser maximalt en film i veckan.
Jag är som en tillfrisknande anorexiasjuk som bara äter mikroportioner för att vänja mig.
Jag varken vill eller vågar trötta ut mig.
Häromdagen såg jag ”I rymden finns inga känslor”.
Den är värd stillasittandet!
Om alla filmer vore som den och inte jävla Ben Stiller-produktioner skulle mina fem svarta filmår aldrig hänt.