Penélope Cruz vill helst prata – barnuppfostran
Publicerad 2022-09-07
VENEDIG. Penélope Cruz, 48, är tveklöst en av filmfestivalens mest glamorösa stjärnor.
Men inte på filmduken, i de två filmer hon är här med.
Och när vi träffas vill hon helst prata – barnuppfostran!
Nu finns det förstås åtminstone lite skäl till Penélope Cruzs val av samtalsämne. Italienska tävlingsfilmen ”L'Immensita” handlar om en familj i 1970-talets Rom. Cruz spelar mamman till en stor barnaskara och hon är gift med en man som i bästa fall är frånvarande, i sämsta misshandlar henne.
– Film är mest underhållning. Men jag har allt mer börjat tycka att det är önskvärt att filmer tacklar viktiga ämnen också. Som Pedro Almodóvars ”Parallella mödrar” i fjol. Och som i det här fallet, våld inom familjen, säger hon när vi träffas första gången.
Jag frågar om hon tog med sig något från sin egen mammaroll till Leonardo, 11, och Luna, 9, till inspelningen.
– Både och. Men egentligen mer från min egen barndom. Jag var ju också barn på 1970-talet. Då fick vi lära oss att ha tråkigt ibland. Att inte göra någonting. Eller bara ta en promenad i skogen. Barnen i filmens handling får ju också ha ”tråkigt” ibland. Men så fort kameran stängdes av, satt de där med sina mobiler.
– Javier (Bardem, maken) och jag är överens: inga mobiltelefoner förrän barnen blir tolv. Och inga sociala medier. Dagens unga barn blir förstörda av det.
”Har du barn? Hur gjorde du?”
Blir det inte ett slags utanförskap av det, om de är de enda barnen som inte har mobil eller är på sociala medier? Särskilt med två så kända föräldrar?
– Det struntar jag i och tror inte riktigt det blir så. Har du barn? Hur gjorde du?
Min utläggning om mitt föräldraskap hoppar vi över här, men det slutar med att Penélope, skämtsamt, säger:
– Skäms på dig som pappa (skratt).
Dagen efter träffas vi igen. Nu för en spansk film i sidosektionen Orrizonti och som, i ungefärlig översättning, heter ”I utkanten”. Det handlar om människor längst ned på den sociala skalan. Penélope spelar en mamma med struligt äktenskap som är deltidsanställd i ett stort snabbköp. Nu hotas familjen av vräkning från sin bostad.
– Jag tycker det är viktigt att visa upp människor från alla delar av samhället. Den här filmen fick vi verkligen kämpa för att göra. Kanske hjälpte min så kallades ”stjärnstatus” till lite grann.
Venedig betyder mycket
För en stjärna är hon ju. En av de största på filmfestivalen.
Kläderna, skorna och smyckena hon har på sig under intervjuerna är inte direkt köpta på Hennes & Mauritz, om vi säger så. Och hon erkänner att hon tycker om att klä upp sig inför galapremiärerna. Och att Venedig betyder något alldeles speciellt för henne.
– När jag var 18 år var regissören Bigas Luna, jag och Javier här med vår första film ”Ät mej!”. Det var långt innan Javier och jag blev ihop. Vi rusade runt och tittade storögt på allting. En gång sprang vi på Jack Lemmon (1925-2001). Han som hade filmat med Marilyn Monroe (1926-1962).
– Då tittade Javier och jag på varandra och sa: Större än så här blir ingenting i våra liv (skratt).