Kents dödsdans – lättsam tonårslek
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kents cd ”Fyra nyanser av svart” dundrar av
tomheten i Killinggängets långfilm. Jocke
Berg skissar bilder från ett land som en miljonär
från Eskilstuna lämnat och numera zappar
fram på teven.
Von oben-dragen i Bergs poesi har blivit vanligare
med åren, de ingår i poängen med konceptet
Kent, ett band för den småbildade medelklass
med konsumtionsångest som föraktar
lådvin, gör halvt föräldrauppror och ringaktar
underklassens enkla tv-nöjen. Kent spelar outsiders
mitt i allt det här vanliga. Som du. Som
jag. Som vi alla.
Så länge den dystre melankolisten inte
namedroppar skalderna Keats och Baudelaire
eller konstnären Jackson Pollock utan
håller sig till Michael Caine och ett indiehjärta
som slår och slår och Romeo i jeans på din balkong,
så matchas hans karga minimalism och
poplyriska språkkänsla av ingen svensk artist.
Ingen. Jocke Berg är en stor stilist.
Det finns ingen anledning att ta ”Du &
jag döden” på så rasande stort allvar. Det är
folkhemsgoth, eller gothschlager, med lagom
av det där svarta i kanterna som aldrig går ur
oss och som då och då ringer till bröstet och
skriker att nu är det fara för ond bråd panikdöd.
De barn som älskar Kents depma nu kommer
att märka att smärtan blir värre med åren, att
plågan kan bli så stor att döden blir ett
verkligt alternativ, på riktigt. Då behövs
djupare musik än gothrock.
Dödsdansen ”Du & jag döden”
är en lättsam tonårslek, men viktig som
masskultur eftersom den ger toner och
ord åt den svenska ungdomsångstens alla
ensamma landsortsjälar på adresser dit
Gyllene Tider varken kan eller vill hitta.
Det är skönt, det är vackert. ”Du & jag
döden” är väldigt vacker och med musiken
genom hörlurar blir ögonen fuktiga
av en ensamhets tårar som inte orkar
fram, och som inte förtjänar att komma
fram, men som är nära.
VECKANS