Nittiotalet tar över festivalsommaren

Stone Roses.

Stone Roses, Blur, Garbage, Refused, The Cure och The Cardigans toppar programmen för Hultsfredsfestivalen och Way out west.

90-talet har inte varit lika närvarande på den svenska festivalscenen sedan... 90-talet.

Nu ska det sägas att vi ännu bara är i början av mars och en hel del lär hinna med de här evenemangens program innan det är dags. Men ändå. Både Hultsfred och Way out west – de två av de större svenska festivalerna som brukar måna mest om att vara on the edge – framstår plötsligt egendomligt mycket som indierockens svar på Sweden Rock.

Hultsfred har återföreningar av The Stone Roses, Garbage och The Cardigans högt upp på biljetten. Dessutom kommer deppikonerna The Cure (visser­ligen kanske lika mycket 80- som 90-tal) och den meste 90-talsmannen av dem alla, Noel Gallagher med sitt nya, om än väldigt Oasis-lika band High Flying Birds.

Way out west frestar med comebackupplagor av Blur, Refused, Mazzy Star och Afghan Whigs.

Det ska villigt tilläggas att Hultsfred minsann har Bat For Lashes, M83 och Far & Son också, och att Way out west även bjuder på Florence & The Machine, Azalea Banks och Iceage. Ambitionen att ställa historia och framtid sida vid sida är jag dessutom den förste att applådera.

Jag har de facto inget direkt emot gubbokningarna heller. Garbages elektroniska rock får troligen svårt att hitta en plats i tiotalet och ett Cardigans utan Peter Svensson känns kanske inte riktigt som Cardigans. Men allt vi hört från nya Blur bådar väldigt gott, Mazzy Stars eteriska nattpop känns förstås helt tidlös och Stone Roses kan säkert, om inte annat, bli nåt slags spektakel.

Det är dock intressant att notera att båda de här festival­erna i år tror så hårt på att sälja biljetter till 35-åringar, en publik som för bara några år sedan knappt fanns med i en festivalbokares medvetande.

Handlar det om att hitta en publik som har råd att göra av med pengar på dyr plastmuggsöl? Eller att det faktiskt numera är den här gruppen som bryr sig om konserterna med de kritikerhyllade banden medan kidsen partajar på Peace & Love-campingen och dansar till Avicii?

Det går säkert att diskutera en stund.

Hur som helst verkar det som att den svenska festival­kulturen slutligen har hunnit ifatt Danmark och blivit vuxen.

Samt kanske att vi från pophållet som genom åren har haft en tendens att döma ut Sweden Rocks nostalgi­profil bör tala lite tystare om just det framöver.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln