Bra ös och dans – men för många trötta gubbar
Publicerad 2012-01-27
till nypremiären av Robert Gustafsson 25
Robert Gustafsson är en samling häftiga gubbar på jakt efter bättre texter.
Hans jubileumsrevy ger känslan av att det var bättre förr. Roligare förr.
Inte bara för att figurer som Fred Asp med illern Göran, Tony Rickardsson och Weiron i ottan känns som trötta kopior utan något att säga.
För att inte tala om brandkaptenen Greger som fastnade i samma skämt för många år sedan. Men alla kan ju inte älska alla här i världen.
Robert Gustafsson är svag för gammaldags buskis, den sort som bara kan räkna till sex. Här finns för mycket som känns unket och gubbsjukt. När Gustafsson är okopplad nosar han sig mot skrevet som en pilsk pudel.
Starka musiknummer
Men föreställningen har också några höjdare. Ett par starka musiknummer, med bra ös och dans.
Jubileumsrevyn är lika ojämn som vid premiären i Göteborg i september 2010. En del har slipats till, blivit bättre och tajtare under många föreställningar.
Mossigt och poänglöst
Sketchen där Robert Gustafsson, Per Svensson och Åsa Fång spelar kvinnliga soldater, fåfänga och våpiga mitt under striden, är kvar. Den är så mossig och poänglös att man gissar att det ska vara någon sorts anti-post-humor.
Bäst är föreställningen när Robert Gustafsson står ensam på scen och berättar om hur allt började och gör snabba imitationer. Ernst-Hugo Järegård, Sten Broman, trädgårdsexperten Bertil Svensson.
Skrytande Ranelid
Han är också rolig som en mycket skrytande Björn Ranelid. Denne säger saker som ”Varje kväll går solen ner för att den sett mig och känner sig besegrad”.
Några nummer ska visa Robert Gustafsson privat och Åsa Fång spelar hans hustru. Hon har en fin hatsång. Det partiet har kortats men handlar om att söka parterapi och att Robert Gustafsson är svår att leva med. Hans kroniska hypokondri lyfts fram, och det sjungs om hur snål han är.
Jag vet inte hur det är med snålheten. Men den här showen har för många billiga skämt.