Dissa kändisvrak är mitt fadderbarn
Läs Zandra Lundbergs krönika
”Alla kan vi göra nåt” ylade dansbandseliten i samband med Haitikatastrofen.
Jag kan inte påstå att jag gör mycket, men jag låter mig inte underhållas av kändisvrak i alla fall.
Jag var elva år när jag slutade äta kött för att ”det var synd om djuren”.
Det vore en allvarlig överdrift att påstå att skolkökskockarna på Åland brann för det här med vegetarisk mat.
Ofta fick vi ”grönsaksungar” köa för att få en ledsen överkokt hög med ris blandat med en upptinad majs-paprika-ärt-mix på tallriken.
Men det var ändå med ett visst mått av tillfredsställelse som jag dränkte alltihop i ketchup medan mina klasskompis vräkte i sig malt kadaver med brunsås.
Jag la aldrig pengar åt de där rynkiga tanterna som skramlade med amnestybössan och jag gav blanka fan i att barnen i Afrika var vrålhungriga men jag åt i alla fall INTE LIKDELAR.
Jag gjorde inte mycket, men jag gjorde fan någonting för att bidra till en bättre värld.
Det var en skön känsla.
Samma tillfredsställelse kom till mig här om dagen.
En kollega som har fastnat i ”Celebrity rehab”-träsket försökte sälja på mig den här vidriga serien.
– Den är så SJUKT cyniskt men man måste ändå kolla. Fatta att Janice Dickinson kom dit med så här mycket mediciner, sa han och mätte upp en kvadratmeter med händerna.
Han hade mig vid Janice Dickinson. Den trasiga människan som investerat slantarna från modellkarriären i plastikkirurgi, sömntabletter och tygstycken vars syfte är att exponera maximalt med silikonpumpade kroppsdelar – hon fascinerar mig oerhört.
”Jag ska bara titta, lite, lite” tänkte jag och googlade fram ett klipp från onsdagens avsnitt av ”Celebrity rehab” där Janice får en panikångestattack.
Hon är ett vrak. Ansiktet är förvridet av tårar. Hon hulkar och snorar som ett dagisbarn. Mellan snyftningarna säger hon att hon ”funderar på att hänga sig inne på toaletten”. Över till en speakerröst som förklarar att Janice måste hårdbevakas dygnet runt för att hon inte ska skada sig själv eller någon annan i huset.
Och DÄR sätter mitt samvete stopp.
Exakt där blir jag elva år och stänger av för att jag ”tycker synd om deltagarna”.
Jag har inget fadderbarn. Jag skänkte inte ens pengar till Haiti. Men jag förärar inte den här cyniska skiten på Kanal 5 med min tittning i alla fall.
Alltid något.