Ge mig en rejäl skitstövel i tv
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Mesar, mesar och fredagsmys. Överallt. Som jag saknar ett älskvärt svenskt as på tv. Som Tony Soprano. Eller Cartman i ”South park”. Eller Hank Moody i
”Californication”.
En enda skitstövel innan vi dränks i fredagsmysgegga.
Att talkshowvärden Conan O’Brien, som ändå försökte slipa kanterna och bli mer svennig för att passa in på Jay Lenos tidigare sändningstid, åker ut med öronen (och 330 miljoner kronor i avgångsvederlag) från NBC är ännu ett bevis på hur illa konst och komedi mår när den inte får stöta sig med någon.
Det blir förlamat, barnvänligt, ljummet fredagsmys av allting.
Det blir som i Sverige. Här gäller det även tv-serier.
Här måste huvudpersonen vara enbart sympatisk, annars vill inte folk titta, anser svenska tv-chefer och vågar inte gå längre än en mysklantig Allan Svensson i ”Svensson, Svensson”, en mysbutter Kurt Wallander eller deckarserien ”Johan Falk” där Joel Kinnaman faktiskt spelar en person som befinner sig på fel sida lagen – men oj oj oj som han våndas!
I själva verket handlar det om att skriva karaktärerna tillräckligt bra och verkligt. En skitstövel kan bli precis lika älskad, just för sina brister och sin mänsklighet, som en trött men enkelspårigt präktig Martin Beck.
USA har ett fullkomligt magiskt tv-utbud av cyniker, dårar, bigamister, pundare, as, kriminella, fyllon, lögnare och otrogna hundar, från doktor House till Don Draper via Alan Shore och Jack Donaghy.
Antihjälten är populär i USA och har så varit ända sedan den laglöse Billy the Kid härjade i vilda västern på 1860-talet. Moraliskt tvivelaktiga, lord byronskt-inspirerade karaktärer fick sin fortsättning i hårdkokta deckare, Paul Newman- och James Dean-karaktärer, Coppolas maffiafilmer ”Gudfadern”, Al Pacino i ”Scarface” och Quentin Tarantinos ”Pulp fiction”.
På tv älskade amerikanen nyss den vedervärdige mördaren och fine familjeförsörjaren Tony Soprano i ”Sopranos”, den grave sexisten Charlie Sheen i komedin ”2 1/2 män” och ett helt gäng rövare i ”The wires” Baltimore.
I USA finns det numer även plats för komplexa kvinnliga antihjältar (”Nurse Jackie”, ”Weeds”, ”Desperate housewives”, ”Mad men”) vilket var på tiden och modernt.
I Sverige har vi inte haft en anständig skitstövel i tv sedan Mikael Persbrandt svinade som rollfiguren Ola i ”Rederiet” i början av 90-talet. Och han var självklart parodiskt ondskefull. Vi är tusentals mil från att få se, säg, Eva Röse som en kvinnlig Hank Moody (David Duchovny) som rumlar runt Stureplan.
Vi är oerhört lama. Vi vadar i fredagsmys och kommer att drunkna i fredagsmys.