Day-Lewis är alltid briljant
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Tänk att lämna allt, flytta till Italien och bli skomakarlärling.
Som Daniel Day-Lewis, mästerskådespelaren.
De flesta av oss harvar på, gör samma sak om och om igen. Oftast blir det anständigt, ibland blir det kasst, ibland blir det strålande.
På det stora hela är det jämntjockt.
Vi är som vardagsversioner av Nicole Kidman, Halle Berry, Leonardo DiCaprio och – faktiskt, med åren som gått – Meryl Streep, Robert De Niro och Al Pacino.
Allt det mediokra skymmer det geniala.
Daniel Day-Lewis, däremot, han är ett rentvättat ess. Den 52-årige britten gör aldrig ens en halvdålig roll. Därför är han bäst i världen på filmskådespeleri. Han är alltid ny och olik sig själv, i motsats till en George Clooney som är mästare på att vara George Clooney.
Nya filmen ”Nine” är knappt ens bra – en musikal med svaga låtar – men Daniel Day-Lewis är fantastisk som en plågad Fellini-liknande regissör vid namn Contini. Minsta min är perfekt uttänkt och avvägd på milligramvåg.
Day-Lewis är alltid briljant. Det är vad han gör. Annars jobbar han inte med film. Efter genombrottet i ”Min vänstra fot” 1989 har han bara gjort nio filmer. Nio!
Han hade kunnat tjäna miljarder på att bli actionhjälte, han hade kunnat få drösvis med indiefilmpriser. I stället har han bara gjort nio perfekt valda stora roller och dränkts i välförtjänta Oscars, Baftas, Golden Globes och Sags.
Ungefär som världens bästa hjärnkirurg som bara åtar sig de verkligt komplicerade, värdiga, operationerna där ingen annan duger.
Innan nya ”Nine” var han komplext skrämmande, god och girig samtidigt, som oljeborrare i minimästerverket ”There will be blood”. Fem år tidigare, 2002, var han den stora stygga behållningen i Martin Scorseses ”Gangs of New York”.
Jag träffade honom då, myterna var många.
Det sades att han under filminspelningen vägrade lämna sin karaktär, att han var den hänsynslöse slaktaren Bill the Butcher även privat. Det sades att han var en svår och konstig typ som vänt Hollywood ryggen och flyttat till en liten by i Italien där han lärde sig tillverka skor av en skomakarmästare. Skor! Helt magiskt.
Jag uppfattade honom som anspråkslös, trevlig och bohemisk. Han hade varit borta sedan 1997 och gjort skor i Italien men ville inte tala om saken. Han bar vardagliga kläder, som en man som inte bryr sig om det världsliga men som återvänt för att ge världen ett konstverk på vita duken.
Och sådan vill man ju vara.
Man vill vara briljant och däremellan bo i Italien och sy skor.
Men det är Daniel Day-Lewis som gör det. Inte jag, inte du. Vi leker med tanken men vågar inte. Kanske har vi för stora lån. Kanske har vi självinsikt. Kanske är vi fast i skithjulet.