Jag vill ha min applåd ogjord

helskärm

Minns ni på tv-galan ”Kristallen”, när Aschberg fick hederspris för lång och trogen tjänst inom tv. Publiken reste sig upp och för en gångs skull kändes det inte sådär kletigt och internt som det kan göra när ett tv-etablissemang ska ge en stående ovation till en kollega. Det kändes vettigt, på gränsen till självklart. Jag var en ivrig del av den där stående ovationen. Jag stod som i filmer, ni vet, och skakade lite på huvudet samtidigt som jag applåderade på det där lite för kraftiga sättet, jag klappade så att det gjorde ont i handflatorna, som om jag där och då upplevde något som förändrade villkoren för människorasen, som om jag tänkte ”Jesus, vilken man”, fast Jesus med engelskt uttal – ”jii...sass.”

Jag har haft den allra största respekt för Robert Aschberg.

Men nu vet jag varken ut eller in.

Aschberg bjöd in Anna Anka till sin talkshow. Och man kan ju säga vad man vill om henne – jag vet att opportunister av typen Gert Fylking älskar denna

Anka – men det måste nog ändå sägas tillhöra varje ambitiös journalists plikt att åtminstone ställa sig frågande till en del av de kontroversiella saker som haglar ur hennes Ivan Lendl-liknande mun. Har man henne i en studio i 30 minuter så måste man nog någon gång sätta henne på prov. Se om argumenten håller. På något plan. Någon gång. Jag trodde nog att Aschberg skulle vara Aschberg. Att han efter en stund skulle drämma handflatan i bordsskivan och säga: ”Nä, Anna, nu snackar du faktiskt en jävla massa skit.”

Men jag märkte ganska tidigt att något var skevt. Aschberg brukar vara vit i ansiktet och gå mot grå. Nu var han violett och gick mot röd. Han log på ett sätt jag aldrig sett Aschberg le förut. Han log på ett flåsigt sätt, som om han just tagit trapporna. Och Anna Anka öppnade munnen och hon stängde den inte på en halvtimme. Hon babblade och babblade och Aschberg bara satt där och log. Någon gång kunde han mumlande flika in: ”Men du är ju alldeles sensationell...” eller ”du är helt otrolig...” Anna Anka pratade om vikten av att man som kvinna måste lukta gott ”där nere” när man ska ha oralsex. Hon betonade att man luktar skunk i slidan om man äter sparris och Aschberg blev röd och suckade tungt och jag trodde en stund att han skulle kollapsa där han satt. Men han hämtade sig och inflikade nästan viskande: ”Du vet väl vilken som är den bästa isen?” Anna Anka skakade på huvudet och Aschberg böjde sig framåt och väste: ”Klitorisen.” Och så skrockade han belåtet.

Förstår ni hur illa det här var? Får ni en bild av det? Tänk om! Det var mycket värre än så.

Anna Anka berättade att det är varje kvinnas plikt att ge sin man en avsugning varje morgon och Aschberg blev så uppspelt av informationen att han räckte henne en

telefonlur och bad henne ringa hans fru och ge henne denna information som tydligen gått henne förbi.

Det var smärtsamt att se! För bara några veckor sedan stod jag upp och applåderade honom så att mina handflator vitnade och nu satt han där i min tv som den mest gubbsjuka varelse som svensk television sett sedan Bruno Wintzell, må han vila i frid.

Aschberg undvek konsekvent att ställa följdfrågor. Han var nitisk i detta. Han vägrade ställa en enda! Den ena dumheten följde efter den andra och Aschberg parerade dem vilt med sitt fåniga flin. När Anna Anka plötsligt hävdade att tiggare i USA tjänar tusentals dollar om dagen och att de köper Mercedes-bilar för pengarna trodde jag faktiskt att Aschberg skulle drämma till med handen i bordet och säga ”NÄ, NU RÄCKER DET”. Istället besvarade han denna dåraktiga superidioti genom att säga: ”Jaha. Vad läser du för något? Vad är din favoritbok?”

Kan man ta tillbaka en stående ovation? Jag vill göra det. Jag vill ha den ogjord. Den har aldrig hänt. Kan vi inte säga så.