Tummen ner, jag känner mig lurad

Jag stör mig på publiken i Talang 2009. Eller, det är nog inte publiken jag stör mig på. Det är publikvärdarna som instruerar publiken som stör mig. När Bert Karlsson säger något elakt så börjar publiken konsekvent att bua och göra “tummen ner”. Vad är det egentligen frågan om? Tummen ner? Om ni sitter som publik i något tv-program och upplever något ni inte tycker om, skulle ni då göra “tummen ner”? Nej, det skulle ni inte. Ingen gör väl “tummen ner” över huvud taget. “Tummen ner” dog väl tillsammans med pilsnerfilmerna? Men publikvärdarna har noga instruerat sin publik att utbrista i detta uråldriga uttryck för missnöje och det ser inte riktigt klokt ut.  Jag skäms när jag ser dem sitta där med sitt BUUUU och TUMMEN NER, TUMMEN NER, hela publiken sitter där och viftar med sina tummar. Det är inte trovärdigt! Det är regisserat och jag hatar känslan av att någon försöker lura mig.

I England är de så klart skickligare på de här konsterna. Produktionsbolaget som gör Britain’s got talent vet exakt vilka knappar de ska trycka på för att få oss hemma i stugorna att börja darra på underläpparna. Och darrar på underläpparna gör vi. Men inte desto mindre – de lurar oss. Ni förstår det, va? Ta Susan Boyle, som nu är Internets genom tiderna största kändis. Inslaget med henne i engelska Talang har nu setts av över 100 miljoner människor.

    Det är dramaturgiskt uppbyggt sålunda: Ful tant kommer in på scen. Nerklädd utav bara helvete. Hon ser ut att ha på sig gardiner på kroppen. Räkna med att det är produktionsbolaget som klätt på henne de där trasorna. Simon Cowell i juryn frågar hur gammal damen är och hon svarar att hon är 47. Cowell skakar på huvudet och tittar förklenande på tanten. Delar av publiken börjar plötsligt att peka på henne och viskar saker av typen “vad är det där för nucka egentligen”. Programledarna bakom scenen gör hånfulla miner. Ja, ni förstår – allt pekar på att detta kommer att bli en skrattfest och sen kan vi skicka tillbaka tanten till den landsortshåla där hon hör hemma.

Och så börjar hon sjunga, och redan efter någon sekund tappar alla hakan på en och samma gång. Simon Cowell börjar applådera vilt, den där snygga tjejen i juryn börjar skälva i kroppen öppnar munnen på PRECIS samma sätt som när Paul Potts stod på samma scen för ett år sedan, programledarna jublar och gör hajfajv bakom scenen och hela publiken reser sig upp en efter en och klappar som i amerikanska filmer, sådär handfast, starkt, markerande samtidigt som de ler och skakar sakta med sina huvuden.

Och det är ju en stor scen. Inte för hennes sång. Ärligt talat, så jäkla bra var hon väl inte. Men vi älskar tanken på att en tant med gardiner på kroppen visar coola juryn var skåpet ska stå. Det är så producerat, regisserat, vältajmat att det rentav är löjligt. En del av mig vill darra med underläppen, en annan ryter: Hur fan kan jag gå på den här lätta?

Det finns en liten kille också, har ni sett honom? Han kan inte vara mer än tolv. Han går upp på scen och river av en låt. Det låter helt okej, men Cowell stoppar musiken med en mäktig hand och det blir märkligt tyst och deppigt i salongen och alla tror att denne grabb ska förpassas av scenen, men Cowell har SETT något, han ANAR något, så han frågar om pojken inte har en annan låt han kan sjunga. Som av ett mirakel har han det! Han har till och med karaoke-ljudspåret med sig! Vilken tur! Och så dundrar en Michael Jackson- låt i högtalarna och han sjunger fantastiskt och alla jublar och Cowell nickar på ett fullständigt vidrigt “vad var det jag sa”-sätt till sina kollegor och tror ni inte att den där bruden i juryn ÄNNU EN GÅNG börjar skälva och öppna munnen.

Det är klart att det är fejk! Det är klart att det är regisserat! Och jag inser att vissa av er tänker “skitsamma, det är ju underhållning”; men jag klarar inte av det. Jag hatar den där känslan av att känna att någon försöker lura mig. Jag avskyr den så till den grad att jag bara vill resa mig upp här från min kontorsstol, vända mig mot Youtube-skärmen framför mig och skrika BUUUUUUUU och göra TUMMEN NER, TUMMEN NER, TUMMEN NER!