Rädda män hatar gravida kvinnor

Min flickvän Amanda är höggravid. Hon föder när som helst. Så fort hon reser sig upp ur sängen kontrollerar hon golvet för att se om vattnet möjligen går. Häromdagen gav hon sig ut på en biltur. Det ska man inte göra, skanderade vår barnmorska någon dag efter, och det visste hon ju, men nu gjorde hon det i alla fall. Hon åkte E18 mot Västerås.

I höjd med Bålsta fick hon plötsligt sådana värkar att hon höll på att köra av vägen. Det strålade i hela hennes kropp, värk efter värk, hon skrek som i en viktig tennismatch.

Det var två mil till sjukhuset i Västerås, en otänkbar sträcka under rådande omständigheter.

Hon krypkörde till Statoil i Bålsta och vacklade in mot de tre männen i kassorna. Jag har fått värkar och måste ta mig till ett sjukhus. De tre bytte förvirrade blickar. En av dem sa: Jaha. Och sedan tystnad. Amanda frågade om någon hade möjlighet att skjutsa henne till Västerås. Återigen tystnad. Vi kan ju inte lämna jobbet hur som helst, sa den ena. Nu är det inga kunder, men det kan smälla till och då blir det kaos om vi inte är här, sa den andra.

Amanda tittade förtvivlat på de tre männen och vände mot dörren. Där mötte hon ännu en man, tog tag i hans arm och vädjade: Snälla, kan du skjutsa mig till Västerås. Jag är höggravid och har värkar. Mannen tittade olyckligt på Amanda och svarade: Hemskt ledsen, bilen är full. Och så vandrade han in.

Det löste sig genom en vän vid namn Mathias Axelsson, som alltid har en plats i mitt hjärta. Han tog bilen från Västerås och hämtade henne.

Amanda födde aldrig det där barnet, det ligger i skrivande stund kvar i magen, men jag tänkte mycket på det där sen.

Vilken ofattbar skitstil, inte sant. Jag kunde inte begripa det. Varför kunde ingen skjutsa henne? Man hjälper väl varandra? Gör man inte det?

Nej, man gör tydligen inte det. Jag skrev om den här händelsen i min blogg och förväntade mig faktiskt medhåll från mina läsare.

Kommentarsfältet fylldes istället av ett intensivt hat - mot Amanda. Vad trodde hon egentligen, den jävla divan, att hon kunde gå in på en bensinmack och förvänta sig att alla skulle släppa allt bara för att hon hade lite ont i magen?

Jag fick över 100 kommentarer, alla från män, och de flesta uttryckte samma avsky mot Amanda och hennes beteende.

Jag satt ännu mera förundrad. Vad är det som pågår egentligen? Och så funderade jag ännu mer. Gick runt som Balthasar innan brygden kom ut ur maskinen och så kom jag till slut på det.

Män finner gravida kvinnor provocerande därför att det är enda gången då kvinnan obönhörligen hamnar i centrum. Det är enda gången i livet då kvinnan är viktigare än mannen.

Män vandrar runt i livet och befinner sig oftast i medelpunkten av det mesta. Männen kan diktera villkoren, män får mest uppmärksamhet (senast uppmärksammat av humorkvartetten med Annika Lantz i spetsen) och så plötsligt inträffar graviditeten och då kastas allt över ända.

En gravid kvinna går före allt. Männen klarar inte av det. De hatar det. De tappar plötsligt kontrollen. Under nio fruktansvärda månader befinner de sig inte i mitten.

Den här känslan tar sig märkliga uttryck. Ibland får man höra i kompisgänget att de är så trötta på allt fjäskande för gravida kvinnor. De ska ha förtur hit och ges specialtillträde dit. Och ibland uttrycks den av att en gravid kvinna helt sonika förvägras skjuts till BB.

Jag tror att män går runt med ett intensivt hat mot graviditeter i stort. Och när de tycker att kvinnorna får för mycket uppmärksamhet gör männen allt för att förminska den gravida kvinnan. Och det är då de säger: Du, det är faktiskt tre miljarder andra kvinnor på den här planeten som klarat av det där före dig.

Vilken utomordentligt löjlig sak att säga, inte sant. Det är en rädd mans sätt att skaffa kontroll över situationen.