De är inte värda sina toppbetyg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

Det här är inte lyckat.

Ingenting faller mig på den berömda läppen just nu.

Just nu när gospel behövs som allra mest.

Det är de vämjeliga månaderna januari-februari (i vämjelighet bara utkonkurrerade av den rörande usla månaden mars) och himlen är färgad i dödens färg gråvitt. Så lågman kan förklaras.

Men det är något mer.

Jag är på tvärs mot världen. Kan du känna så ibland?

Hur jag än försöker lyssna, titta, läsa och konsumera är det inget som lyfter mig, högre.

Att lyftas högre är vitsen med kultur och underhållning. Kultur ska vara gospel. En ny insikt, en spännande tanke, ett tjusigt replikskifte, en fin tår på fel ställe, en underbar sång eller en magisk film som gör livet lättare och göttare.

I stället är det ständig tv-reklam för de danska popslemmen Olsen Brothers och firmafester där man tvingas leka ”Körslaget”.

Dock är det inte det som i Nöjesmatrixen nedan kallas fulkultur som är problemet. ”Mamma Mia!” är för mig alltid en given kandidat till Golden Raspberry Awards och ”Arn”-serien är bara snäppet bättre humor än Colin Nutleys olycksaliga ”Angel”; jag är inte TV4:s målgrupp och begär inte det heller.

Problemet just nu är att inte ens den smartare kulturen ger mig gospelkickar. Inte ens Tina Feys ”30Rock” säsong 3, förutom avsnitt 5, är magiskt som förr. ”House” på Canal+ blir också bara sämre. Och P3 har utrotat den dagliga popkulturbevakningen och gör i stället samhällstillvänd barnradio där till och med nyheterna ska vara ”ungdomliga”.

Och när jag försöker ta hjälp av konsumentens vänner kritikerna märker jag att de har tappat omdömet. Jo, jag vet att jag är kritiker själv, men det innebär inte att jag inte går till andra recensenter för tips och vägledning till gospeln.

Kritiker ger ofta för höga betyg – vi är ju fans – men nu verkar de helt desperata i att sila fram guldkorn i det allmänna mediokratiutbudet. Fyra plus, stjärnor, elefanter, tärningar och fyrtorn delas ut hur lättvindligt som helst.

Deflation efterlyses!

Den ofokuserade ”Revolutionary road” med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet får inte bara fyror utan faktiskt även femmor, vilket är väldigt mycket för en b-version av tv-serien ”Mad men”. Lukas Moodyssons ”Mammut” får fyror och det kan man förklara med svensk patriotism och att kritikerna gärna vill vara hej och tjenare med regissören, men det gör mig bara mer deppig när jag ser den.

Superhyllade ”Benjamin Buttons otroliga liv” med Brad Pitt och Cate Blanchett är mysig, men herregud inte mer än tre plus. Samma sak med ”Milk” med Sean Penn och tvåpluskitschen ”Slumdog millionaire” av Danny Boyle.

Jag luras och får falskt hopp, inte bara av filmskribenterna utan lika mycket av rockfolket som langar iväg fyror till A Camp och Bruce Springsteen och rent av femmor till Animal Collective.

Å andra sidan utesluter jag inte att alla andra har rätt och jag har fel. Det har sannerligen hänt förr.

Det är trots allt februari och himlen är målad i dödens färg gråvitt. Inget biter.

Och en sak vet man alltid: det kommer bättre tider, tro mig, tro mig.