Roskilde kör över sina konkurrenter
Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag
ROSKILDE. Mange tak.
Gammal är äldst.
De flesta festivaler är sorgliga ursäkter jämfört med Roskilde.
Att komma hem ska inte vara en schlager.
Att komma hem ska kännas som att besöka Roskildefestivalen.
Institutionen fyller 45 år 2015 och är fortfarande bäst i klassen.
Organisationen, logistiken, stämningen allt lämnar de svenska konkurrenterna långt, långt bakom sig.
Många festivaler är beroende av spektakulära bokningar. Men till Roskilde åker man ändå, nästan oavsett vilka som uppträder.
Känslan att smälta in och försvinna i myllret av vuxna och unga musikälskare mellan scenerna slår Way out west, utklassar Sweden Rock och spöar Bråvalla gul och blå, bara för att nämna några exempel.
I Roskilde är gräslukten så påtaglig att man kan hänga upp och torka sina kläder på den. Åskådarna försöker crowdsurfa i gummibåtar. Vodkakurirer lunkar runt och säljer sprit och juice på området, utan att festen slutar i bråk och sjöslag.
Försök föreställa er det scenariot i Sverige. Jag vet, det går inte.
Framför allt slås jag alltid av att publiken räcker till för alla artister. Och att samma publik står kvar hela spelningen och inte oroligt rusar vidare till nästa scen så fort det spelas en ballad.
På Bråvalla hade countryrockartisten Jason Isbell fått uppträda för tre grässtrån och en tomburk. Här fyller han ett stort tält på eftermiddagen.
Han gör en smått knäckande konsert, dessutom. Jag kan nästan tänka mig att göra en världsomsegling under havet för att få höra ”Cover me up” igen. Benen viker sig när Isbell sjunger den gränslöst vackra melodin.
Inget går ut på att stå med armarna i kors och sola sig i sin förträffliga smak. På Roskilde verkar det existera ett tyst kontrakt mellan artisterna och publiken. De jobbar tillsammans för att lyfta upplevelsen, och inte var för sig. Det är vansinnigt fint.
Med det i åtanke längtar jag efter Stevie Wonder.
Jaja, jag hör era invändningar. Det kan vara stor tröttmössa på den showen.
Men det finns en anledning till att Daft Punk respektfullt stod i bakgrunden och applåderade när Steve Wonder gästade ”Get lucky” på amerikanska Grammygalan. Till och med Prince skulle kunna tänka sig att vara förband till Wonder.
Stevie Wonder är ett av de där oöverträffade originalen alla måste se innan de dör. Så enkelt är det. Du vill nog vara här när ”Another star” och ”Superstition” spänner ut funkvingarna och lyfter mot himlen över Orange stage i kväll, tro mig.
Om det sedan slår Damon Albarn är högst osäkert. Albarns konsert, där han visade hela spektrumet av sin musikaliska storhet, var ... något annat.
Efteråt stod ett överlyckligt De La Soul kvar och tog selfies med publiken.
Jag förstår dem. Man måste spara sådana minnen. De kommer inte igen.