Rörande känslostorm när succébok blir film
Uppdaterad 2014-06-20 | Publicerad 2014-06-19
KÄRLEK Hon och han, tonåringar som möts. Kärlek, eller åtminstone en gnista, vid första ögonkastet.
Men allt är inte som vanligt.
Hazel har cancer. Först i sköldkörteln, på senare år har det spridit sig till lungorna. Hon har svårt att andas och bär alltid med sig en apparat. Läkarna ser ingen möjlighet att bota, föräldrarna vill att hon ska gå till en kristen stödgrupp för ungdomar med cancer. Det är där Hazel träffar Augustus.
Han har haft cancer och amputerat ett ben, men besöker stödgruppen tillsammans med sin kompis som har cancer i ögonen.
Augustus försöker se ljust på livets möjligheter och charmar Hazel med sin optimism. De blir vänner, och hon försöker hålla det till vänskap. Hon ser sig själv som en granat, därav filmens titel. När det väl smäller vill hon ha så få som möjligt i närheten, för att begränsa skadorna.
Hazel är berättaren, och hon är en smart och underhållande iakttagare. Det finns mycket humor i ”Förr eller senare exploderar jag”. Hazel är syrlig och vass, och ungdomarna gör allt för att ingen ska tycka synd om dem. Filmen är också litterär och bygger på en bästsäljande roman av John Green. En annan bok i boken betyder mycket för intrigen.
De 18-åriga ungdomarna har drömmar och försöker genomföra en del innan det är försent. Föräldrarna är rara och stöttande. Willem Dafoe har en central biroll som en mer cynisk vuxen som vill tvinga på dem sin version av sanningen.
Tankar om liv och död. Stora frågor. Och stora känslor. Man kan bli rörd till tårar på flera vis av ”Förr eller senare exploderar jag”. Filmen är för det mesta skickligt berättad. Här finns dock en sekvens som har med ”Anne Franks dagbok” att göra där tonträffen är dålig och det blir avigt i stället för gripande.
Ung kärlek och dödlig sjukdom. Det påminner bitvis om ”Love story”, en annan bästsäljande bok som blev populär film i början av 1970-talet. Därifrån fastnade uttrycket ”Love means never having to say you’re sorry”. I den här filmen har huvudpersonerna ”okey” som återkommande mantra. Ett mer nedtonat sätt att visa kärlek, men som helhet är ”Förr eller senare exploderar jag” en känslostorm som berör.