Erik Helmerson kan sitt Cannes
CANNES. Är, på riktigt och på plats, inne på tredje dygnet av årets filmfestival.
Genom en ny svensk roman, Erik Helmersons ”Au revoir, Magnus”, kan nu alla besöka festivalen.
Det vimlar inte av böcker som utspelas under Cannes-festivalen.
Orkade aldrig mer än hundra sidor av Paulo Coelhos ”Segraren står ensam” (2009), en alldeles förfärlig ”psykologisk thriller”.
Erik Helmersons ”Au revoir, Magnus” (Norstedts, recensionsdag 19 maj) är betydligt bättre. En skildring av ett äktenskap som har gått i stå, där kvinnan, cineasten Maria, till sist bara lämnar maken Magnus och drar iväg till festivalen, som länge varit en slags ouppnåelig dröm för henne.
Författaren – till vardags ledarskribent på Dagens Nyheter – har ett förflutet som filmskribent. Så han kan Cannes; hur festivalen fungerar bakom kulisserna, var folk hänger på dagar och kvällar.
I boken ställs hela Marias liv på sin spets när hon under några hektiska dygn umgås intensivt med en välkänd brittisk skådespelare.
Och här blir ju jag nyfiken.
För x antal år sedan hade en hyfsat känd svensk journalist ihop det med en just då mycket het engelsk skådespelare. I bokens förord skriver Erik Helmerson in sig själv i handlingen och hävdar att historien har viss verklighetsbakgrund, fast med huvudpersonerna anonymiserade. Eller är kanske även förordet påhittat?
Hur som helst, är relationsproblematiken trovärdig och engagerande.
För mig blir själva Cannes-skildringen ett slags trivsamt återseende, jag kan ju Cannes ännu bättre efter 30 år på plats.
Men Erik Helmerson förmår verkligen skickligt skildra med vilken entusiasm och upptäckarglädje man närmar sig Cannes-festivalen den allra första gången.
Där blir det hög igenkänningsfaktor, även om jag 1980 åkte dit som ung supertaggad journalist, utan att vara på rymmen från ett trist äktenskap. Och numera hittar här som i min egen ficka …