Charmen försvann när alla ville vara charmiga
Lismande, kommersiell cynism och skivbranschens kris skiner igenom i årets ”Så mycket bättre”.
Artisterna spelar charmiga apor.
Men de spelar också ljuv musik.
Martin ”E-Type” Eriksson bekräftade indirekt byskvallret som frodades i Burgsvik på södra Gotland i somras: Att det var en delvis tokig inspelning och att det är stor skillnad på verklighet och vad vi ser i tv.
– Alla är ju proffs, alla har ju en viss stil så att säga. Det är när kamerorna är avstängda som man lär känna varandra, sa E-Type i ”Nyhetsmorgon” i TV4.
Programledaren Jesper Börjesson frågade om det verkligen går att dölja olika problem eller personligheter med kameror ständigt rullande. Svaret var självklart ja:
– Jamen de flesta i det här gänget är ju gamla rävar, det är klart, sa E-Type.
Snabbt insåg E-Type dock att han satt där och sabbade fiktionen och återgick till manual 1 A i lanseringsbranschen och förklarade hur fantastiskt underbara alla var. Men samtidigt berättade han att de nästan aldrig umgicks utanför kamerorna; de väcktes klockan sju och somnade halv tre på natten i åtta dagar – sedan åkte alla hem. Business bara.
Börjesson hade kunnat snurra upp E-Type men det ville han inte. I ”Nyhetsmorgon” ska det vara trevligt. Speciellt i en trevlig intervju som gör reklam för ett trevligt program i den egna trevliga kanalen. Intervjun gled vidare mot intet. Vår tids lismande.
Men. Att en kändis är en sorts person privat och en annan sorts person framför kameran är förstås självklart och totalt i sin ordning. Kändisar har inget ansvar att vara sanna i annat än sin konst.
Men det var omöjligt att se nypremiären av ”Så mycket bättre” i lördags kväll utan E-Types ärlighet och Sudrets byskvaller ringande i öronen.
Programmet var så kletigt, ryggdunkigt och så sött att om man hade brett programmet på smörgås så skulle man ha fått diabetes typ 2, akut.
Det var som att hela skivbranschens kris och desperation satt och tindrade över ett fat rökta räkor och saknade 90-talet.
Den bohemiska charmen från förra årets premiäromgång var långt borta. Där fanns ingen tokigt ärlig Christer Sandelin, ingen rökande Plura Jonsson, inga avslappnade sköningar som Lill-Babs och Lasse Berghagen.
Alla var Petter – benhårda affärsmän och entreprenörer som inser att här är vi för att kränga! kränga! kränga! – både vår musik och vår popularitet.
Charmen gick förlorad när alla jobbade så förbannat hårt på att vara charmiga.
Men, programmet var fortfarande utsökt när Eva Dahlgren, Tomas Ledin, Lena Philipsson, Mikael Wiehe, Laleh, E-type och Timbuktu gjorde vad de gör bäst – står på scen.
På scen fungerar bara hänsynslös uppriktighet, om musiken ska nå våra hjärtan.
Musik är inte tv, den går inte att fejka.