Garbo - nu är hon en accessoar
Högkulturen anses extremt rätt just nu.
Samma popkulturaktörer som nyss var sneakersfetischister bär därför på accessoarer som Puccini, Horace Engdahl, Ernest Hemingway, Greta Garbo och Ingrid Bergman.
Och de missar poängen med deras jobb: att erbjuda kvalitet oavsett genre.
"Att vi började med boksidan var en direkt följd av att vi insåg att inom ett år kommer Joan Didion och Ernest Hemingway att vara det hippaste som finns", sa trendtidningen Rodeos chefredaktör Johan Wirfält sammanfattande i den oerhört skitnödiga och platta artikeln "På jakt efter allvaret" i Svenska Dagbladet i går.
Att Rodeo och andra från popkulturen försöker sig på högkultur handlar således om att vara hipp just nu.
Inte att tycka om att läsa Hemingway. Det är, givetvis, löjeväckande.
Samtidigt finns det mycket trivsamt i att det finns krafter som försöker stå emot folkets självklara (de har tunga jobb, familjer och annat viktigt) dragning till ren underhållning, även om dessa krafters främsta egentliga syfte är att bibehålla sin hipsterstatus genom att särskilja sig från mängden som gillar trash.
Ack, det är svåra tider i kulturhönsgården just nu.
Vad är högkultur, vad är finkultur, vad är popkultur, vad är fulkultur?
Magasinet Odd At Large tänkte till och kom på ordet skarpkultur, vilket definieras som "hög kvalitet oavsett genre" och den åsikten har jag alltid varit anhängare av.
Det är också vad jag i egenskap av kritiker ägnat mig åt, ganska rudimentärt och förenklat av utrymmestvång och för tillgänglighetens skull, men just exakt det.
Det är vad alla kritiker ska ägna sig åt och i alla tider har ägnat sig åt.
Det vill säga: innan det blev 2006 och kritikerna ägnar sig åt finkultur eftersom den är hipp; inte för att Hemingway var en jävel på att skriva och att det finns all anledning att påpeka detta om och om igen.
Jag har själv efterlyst bildning, koll, elitism, modernitet, hippma och kvalitetsjakt i denna Annika Leone-marknadsanpassade tid då de flesta kommersiella kanaler skippar förfining så länge den inte är inköpt och så pass jäkla bra att den också är kommersiell.
Men varför skulle "allvar" vara synonymt med referenser till konstmusik, vinauktioner, litteratur och Puccini?
Det är bananas.
Det är undertryckt bildningskomplex.
Det är humor.
Men framför allt är det ett nytt sätt för samma begåvade kanaljer som nyss ägnade all sin vakna tid åt sneakers, "South park", housemusik - eller vad som råkade vara gårdagens smak - att skärma sig från pöbeln.
Skillnaden är att de just nu har tagit på sig den väldigt stora tweedkostymen som passar magiskt illa.
Redan i kväll, givetvis, står de på Spy Bar och funderar på vad som är nästa bästa smarta drag för att behålla sin hipsterstämpel. (Det blir nåt de läst av Maureen Dowd i New York Times, gissar jag, det brukar vara det).
Böckerna de bar under armen var bara en tillfällig accessoar. Samma böcker kommer dock att vara exakt lika läsvärda när de istället bär på en bastuba.