Vi är töntarna - och vi är stolta över det
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Stig-Helmers grårutiga 50-talslook är helrätt på en modern, ung tönt.
Och den här gången är tönten inne för att stanna.
Så länge journalisttöntar får bestämma.
På skolgården hukar sig antagligen tönten för smällarna fortfarande.
Men hemma är de kung av sin domän. Och så fort skolkockan ringer ut för alltid ligger världen öppen.
Tönten har - på riktigt under 2000-talet - fått sin upprättelse.
En tönt är inte längre Lasse Åbergs mossiga Stig-Helmer, även om hans gamla kläder är helrätt på en modern tönt. Dagens tönt är hipp och har "skills", att citera gulltönten "Napoleon Dynamite".
Lökigt i dag är att vara bollsvenne i David Beckham-hår eller "Paradise hotell"-David-spännlinne. I stället är det hippt att vara FC Z-synthare eller "Scrubs"-junkie. Och att älska aparta subkulturer.
Anledning 1: Datorsamhället och internet. Töntarna var först eftersom de hade luckor på flera år i kalendern mellan sina dejter.
Anledning 2: Journalister. Journalister är påfallande ofta töntar som identifierar sig med de udda, ensamma, smarta och oknullta.
När vi på Aftonbladet Nöjesliv mötte FC Z i en hysterisk fotbollsmatch i torsdags, slog det mig att skillnaden mellan töntarna och oss bara var en 10 år högre medelålder. (Det skamliga resultatet 2-2 kan vi ta som rent matematiskt bevis).
På 90-talet överbefolkade töntarna de tongivande tidningarna Pops och Bibels redaktioner, samtidigt som tönt-filmare som Wes Anderson och Steven Soderbergh slog igenom, Kristian Luuk blev hipp tv-stjärna och Kent gjorde skolgårdsångest större än Per Gessle.
Nu finns en ny generation av hippa svenska töntband som Suburban kids with biblical names, The Embassy och Tough Alliance som hyllas av samma och en ny generation tongivande töntar.
Vi är töntarna. Och vi är stolta över det. Vi bär våra Fred Perry-skjortor och plånböcker med kondomringar tätt intill våra ängsliga pojkhjärtan.