Japansk styrka har vänts till svaghet
Hur många japanska rollspel hade du på din önskelista för tio år sedan? Fem–tio stycken?
Hur många är de i vinter?
Just det. Inga.
Jag vet inte var gränsen gick.
Men jag minns att det var ”Final fantasy VII: crisis core” som fick mig att se mig om i backspegeln efter den. Försöka fixera minnet kring den punkt då genren som en gång visade vägen för alla andra helt plötsligt stängde in sig och begick självmord.
På 90-talet, då de japanska rollspelen ägde världen,
hade de fortfarande något som liknade ett friskt, bultande hjärta. Det var vackra spel med idealistiska budskap, generationssagor för en spelvärld som befann sig mitt i ett dramatiskt uppvaknande. Berättandet var bärande, dagens estetiska excesser utom räckhåll. Sånt fanns det inte budget till.
Men det fanns något viktigare. En sammanhängande kreativ vision som likt bindväv höll ihop alla vildvuxna drömmar. Rollspelen målade upp världar där allt kunde hända – eller
redan hade gjort det. Sotig steampunk levde i symbios med suggestiv futurism och, någonstans däremellan, spirande romantik. Det var verklighetsflykt i sin mest potenta form. I början av 2000-talet gav ”Grand theft auto III” oss en stad att utforska. Rollspelen hade i decennier gett oss hela världar.
Men med framgångarna kom också högmodet. ”Final fantasy”, som en gång fått kämpa med näbbar och klor för att göra sig ett namn utanför
Japan, var plötsligt en cynisk franchise-maskin på samma skala som ”Star wars”.
När seriens fader Hironobu Sakaguchi lämnade
Square fick karaktärsdesignern Tetsuya Nomura, besatt av haute couture och perfekta pojkluggar, fritt spelrum. En gång spelade jag rollspel för att fly till en annan värld. Nu känns det mest som jag råkat zappa till japanska MTV.
Ironiskt nog är Japan ett land vars traditionella dramatiska hantverk kretsar kring det innerliga, det man bara kan skönja i subtila detaljer.
De spel som kommit att representera dagens japanska historieberättande, däremot, är raka motsatsen. Fulla
av yviga gester som inte betyder något alls. Och ingenting som backar upp dem mer än blanknötta klyschor och spelsystem så gammalmodiga att de lika gärna hade kunnat levereras på diskett.
Det är inte konstigt att världen som en gång omfamnade hela genren nu vänt den ryggen.
Tyvärr är Square Enix och deras gelikar för upptagna med att sticka huvudet i sanden för att inse att en våg av amerikanska drömfabriker snart kan ha tagit deras plats.
De japanska rollspelen har länge levt på sin verklighetsfrånvändhet.
Nu är den i stället på väg att bli deras död.