Melodifestivalens gyllene år är över
Kursändringen är så skarp att den skulle kunna beskrivas som en giljotin.
Och det är veteranernas huvuden som rullar ner i korgen.
Den här krönikan borde som vanligt avslutas med den lilla anmärkningen och parentesen ”Med reservation för ändringar”.
Risken att få äta upp sina egna ord är stor. Det är ett tag kvar till Melodifestivalen 2010. Inga jokrar har presenterats och jag har naturligtvis inte hört låtarna ännu. Min mun kommer kanske att smaka trycksvärta i februari.
Men tendensen är tydlig – förändring.
Visst finns det ständigt återkommande repriser som Andreas Johnson och Jessica Andersson. Vill inte vara elak, men mina tangenter börjar brakgäspa när jag skriver deras namn.
Visst finns det några gamla idoler som Sibel och ”Idol”-Ola. (Ola vill inte kallas ”Idol”-Ola längre, men jag gör det ändå för tydlighetens skull. Annars kanske folk tror att jag menar den rikskända apan med samma namn.)
Visst gör Pernilla Wahlgren comeback – åh, wow, äntligen – och visst tänker självaste Dogge Doggelito att hippedihoppa fram över scengolvet.
Men överlag har juryn hittills röstat fram bidrag från mer okända låtskrivare som sällan eller aldrig har förknippats med Melodifestivalen. Det vore inte underligt om det i sin tur påverkar vilka artister som till slut får sjunga singback på bästa sändningstid.
Ambitionen är att förändra Sveriges ”sound”, att hitta slagkraftiga och annorlunda nummer som kan imponera på europeiska tv-tittare i Oslo nästa år.
Utvecklingen passar in i Christer Björkmans övergripande målbeskrivning att tävlingen ska handla om melodier och inte ”Fyra bugg och en Coca-Cola”-schlager och 80-talsdisco.
Klart är att tv-programmet befinner sig mitt i en generationsväxling. Jag tror inte att Melodifestivalen är en självgående bulldozer som plogar undan allt motstånd längre. Den måste rimligtvis ha förlorat sin dragningskraft på artister och låtskrivare som verkar utanför schlagerbubblan, ”Idol”-kuvösen och dansbandskamper.
Jag tror att de gyllene åren är över. Och jag tror fortfarande att 00-talets version av tävlingen kulminerade med Carolas spektakulära förlust mot Nordman i Kiruna 2008.
Med tanke på hur svårt det verkar vara att fylla alla delfinaler med hyfsad kvalitet – hur länge är det egentligen motiverat att låta tävlingen pågå i sex veckor?
Det krävs nya idéer och grepp. Vad juryns låtval leder till är svårt att sia om. I bästa fall blir det ... nåt annat.
(Med reservation för ändringar.)