Idol: För bra för att vara sant – nu går det utför

Nöjesbladets Martin Söderström om ett "Idol" som börjat trampa vatten

Säg den lycka som varar.

Sex program in kom den första mjölksyran.

I Umeå trampade ”Idol” mest vatten.

helskärm

Det var väl mest en fråga om tid.

Efter en osedvanligt och ihållande stark inledning var väl årets ”Idol” tvunget att tappa styrfart någon gång. Klättringen uppåt framåt var kanske för bra för att vara sann, och ikväll kom de första tecknen på soppatorsk.

Inte urtrist, långt ifrån katastrof – men segt och tunnare än en sliten tyllkjol.

Kort sagt: höjdpunkterna var för få, och på sina håll långt ifrån lika hårdslående som under den ohämmat kraftfulla premiärveckan.

Inte ens Anders Bagges tidigare så solskenskantade egenutfärd lyckades lätta upp känslan av stillastående tröttma.

Och när talangerna tryter så riktar TV4, sin irriterande gamla vana trogen, i stället strålkastarna mot tokstollarna.

Jag säger inte att det är Umeås fel, men onsdagens program visade upp en skrämmande stor andel individer som hade passat betydligt bättre på någon sorts institution än in en tv-ruta.

Vi har sett det förr. I år känns det dåsigare än kanske någonsin tidigare.

Det är tidigt än, men jag har en gnagande känsla av att årets vinnare inte fanns i björkarnas stad.

Men visst.

Klart att det fanns ögonblick. Ändå.

Poppralinen Tove Östman-Styrke var imponerande klar, sin unga ålder till trots. Gulliga Patrik Öhlund gjorde ”A whiter shade of pale” med en beundransvärd kraft.

Skönast?

Tveklöst honungssöta Thilda Söderström från Borlänge. Inte bara hade hon tävlingens absolut tjusigaste efternamn – rösten var skarp som ett flyglarm. Henne vill jag se mer av.