Magiska konserter – eller bara märkligt?

En bra låt är inte nödvändigtvis alltid en bra låt.

Minst lika mycket handlar det om sammanhang.

Det blev ovanligt tydligt på Way Out West.

Det händer ibland på konserter att jag slås av hur konstigt det är. Vad är egentligen grejen med några som står still och krafsar på ett gäng instrument på hög volym och halvrisigt ljud framför några som står lika still och tittar på?

Förklara det för nån från valfri annan planet.

På Way Out West i Göteborg tänker jag på det flera gånger. Både under spelningar med ett antal av de hetaste amerikanska debutanterna, de som i interneteran gått så fort från de första Myspace-­låtarna till internationell hajp att de aldrig hunnit lära sig uppträda på en scen. Eller när några som The Radio­ Dept fortfarande mest ser besvärade ut över att behöva spela sina låtar för folk.

När La Roux rullar ut sin blixtrande, studsande, dansanta 80-tals­ångande synthdiscoshow, tänker jag inte på det alls.

Då slås jag i stället av hur olika en låt kan upplevas beroende vem som är avsändare.

När den synnerligen androgyna sångerskan Elly Jackson tolkar Rolling Stones ”Under my thumb” och ett helt tält av folk med alla möjliga läggningar dansar förvandlas något från början svårt sexistiskt till... något helt annat.

Upplevelsen handlar förstås även lika mycket om vem som är mottagare.

När Håkan Hellström spelar sitt debutalbum och lyckas förena 25 000 svenskar i dånande allsång handlar konserten minst lika mycket om publiken och deras tio år av gemensamma minnen till låtarna om Vasastan och ensamma nätter vid korvkiosken.

Mitt i folkhavet står en förvirrad och totalt alienerad Tom Breihan från amerikanska musiksajten Pitchfork utan att begripa ett ord och ser ett band i ”perfectly ­ridiculous sailor suits” som spelar ”cruise-ship soca”.

Det mest självklara kan uppenbarligen lika gärna vara det konstigaste som finns. Allt beror på vem du frågar.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln