Rätt tänkt men inga väljare ändrar sig
Publicerad 2014-08-15
En cool skådis, en folkkär sångare eller en populär grupp.
Att förstärka bilden av sig själv är den nytta ett parti kan dra av en artist.
Men det får ingen väljare att ändra sig.
Det är visserligen mycket länge sedan men det är sinnebilden av en symbios mellan artister och en politisk rörelse.
Det var Grekland efter militärjuntan. Andreas Papandreou var premiärminister och symboliserade för många den pånyttfödda demokratin efter diktaturen. Han drog fram med de dåvarande världsstjärnorna Melina Mercouri och Mikis Theodorakis.
Hon sångerska och skådespelare, han sångare och låtskrivare. Båda omåttlig populära och med klara divalater.
Att artister engagerar sig politiskt är inte nytt. Tänk bara på syndikalisten och protestsångaren Joe Hill, född i Gävle och avrättad 1915 i Salt Lake City. Spåren av hans engagemang sträcker sig ända fram i vår tid.
Gå längre fram i tiden. Till Bono, exempelvis. U2-sångaren som blivit känd för sin passionerade medkänsla för Afrika och som varit nominerad till Nobels fredspris tre gångar.
Även i Sverige har artister tagit ställning. Ta Karl Gerhard som 1940 skrev ”Den ökända hästen från Troja” som starkt tog avstånd från nazi-Tyskland. Det var inte dåtidens mainstreamuppfattning.
De radikala 60- och 70-talen var inga undantag. Då blommade proggen, till exempel Ebba Grön, och den värmde, och värmer, inte bara vänsteranhängarna.
– Jag menar att en fest då det inte dansas till ”Staten & kapitalet” är ju inte en riktig fest, avslöjade statsminister Fredrik Reinfeldt i en intervju med Aftonbladet Söndag 2009.
Men det är ett fåtal artister som tar direkt partipolitisk ställning. Det vanligaste engagemanget ser ut som Ulf Lundells ”Valsafari”, ett bredare ställningstagande än för ett visst parti. Eller Timbuktu som ville ”dunka Jimmie gul och blå” och kan tänka sig att bli riksdagsledamot för S, V, MP eller Fi.
Men det finns undantag. Wille Crafoord, som engagerat sig för Moderaterna. Eller Kajsa Grytt, Robyn, Marit Bergman, Sarah Dawn Finder som sjunger på Fi:s valskiva.
Men vilken nytta har ett parti eller en politisk rörelse av en artist? Den främsta är uppenbar, att förstärka bilden av sig själv.
Man kan vilja framstå som lite modern. Tänkt Cleo och Kristin Amparo som också spelar på Fi-plattan.
Eller folklig. Linda Bengtzing åkte på allsångsturné med Maud Olofsson (C) i förra valet. Hon uppger dock att hon inte är centerpartist.
Eller engagerad för högre värden än det dagliga gnetandet i utskott och kommittéer. Tänk Stellan Skarsgård som gjorde ett uppmärksammat framträdande på en rödgrön dag för fyra år sedan.
Det är helt rätt tänkt av partierna. Men det får inte en enda väljare att ändra sig.
Däremot kan de redan övertygade känna sig bättre till mods. Det är inte fy skam det heller.