Ryan Adams känns ännu underskattad
Markus Larsson hyllar en hjälte
Vissa saker förändras inte.
Det blev sommar igen.
Och Ryan Adams känns fortfarande underskattad.
Hur det är med dig vet jag inte.
Men i min lilla pyttevärld fylls samtalen och diverse Twitter-flöden med åsikter om Morrisseys nya album ”World peace is none of your business”.
Är det bra? Är det dåligt? Kan det till och med vara så att skivan är det bästa The Holy Moz gjort sedan ”You are the quarry”? Vad säger ni? Kan det till och med vara det bästa han gjort sedan ”Vauxhall & I”? Oj då. I så fall är risken stor att Morrissey, enligt sin egen underliga logik, snart uppträder hos Lotta Engberg på Liseberg.
Själv har jag inte hunnit lyssna på ”World peace is none your business”. I just den debatten finns det betydligt kunnigare experter än mig. Jag har dessutom varit fullt upptagen med ”Ultraviolence” av Lana Del Rey.
Men Morrissey-drevet leder mig i alla fall tillbaka till Ryan Adams album ”Heartbreaker” från år 2000.
Ryan Adams. Inte Bryan Adams, lustigkurre.
Ryan Adams inledde ju sin solodebut med en dialog där han och David Rawlings käbblade om The Smiths.
Att Ryan när ett brinnande intresse för ett av tidernas förnämligaste popband skilde genast ut honom från mängden av stockkonservativa Stetsonhattar inom altcountry.
Den lilla detaljen, och balladen ”Oh my sweet Carolina”, har gjort att Ryan Adams alltid har haft en egen kammare i mitt hjärta.
I mina mer hipsterängsliga kretsar är det inte ok att gilla Jacksonville-sonen. Det är som att stoppa en ”Sparka mig – jag gillar kött-och potatisrock”-lapp på ryggen och promenera genom Sofo på Södermalm i Stockholm. Piskorna piskar och glåporden haglar.
Men alla musikälskare måste ha en artist som de gillar lite mer, och förstår lite bättre, än alla rynkade näsor därute. Ryan Adams är helt enkelt min Kevin Rowland.
Ingen ur samma generation sjunger country som Ryan Adams. Och ingen har samma digra låtskatt av officiella och outgivna inspelningar heller.
Nu kan även singeln ”Gimme something good”, som släpptes för en kort tid sen, läggas till i den sistnämnda traven.
”Gimme something good” får mig att längta till nästa vresiga konsert med fotoförbud och minimal scenbelysning där Ryan Adams spelar minst 31 ballader om olycklig kärlek och död i rad.
Framför allt skriver han i dag de där rocklåtarna som inte Tom Petty släpper längre.
Lyssna på
”Old money” (låt, Lana Del Rey)
Den mest aktuella favoriten från ”Ultraviolence”.