Texas-magi som inte försvinner
Per Bjurman om ”Hell or high water”
Kör bil i Dalarna, men tänker bara på västra Texas.
Det är Chris Pines fel.
Han är så förbluffande bra i Lone Star State-dramat ”Hell or high water” att varje roadtrip nu går genom Odessa och Midland.
Efter lång roadtrip i USA följer kort dito i Dalarna, det är sedan gammalt.
Likheterna är få, men den som är utrustad med lite fantasi kan uppfatta åtminstone några passager norr om Borlänge som The Deep South, med Dalälven som ställföreträdande Mississippi och Gagnef som ett Clarksdale med en korsning där Kent Norberg i Sator sålde sin själ till djävulen för att få bli en så storartad låtskrivare.
Det är dock västra Texas jag tänker på när jag störtar fram i höstregnet längs riksväg 70.
Och det gör jag för att ”Hell or high water”, ett själfullt drama om två bröder som rånar banker på de vindpinade slätterna i de bortersta delarna av The Lone Star State, inte lämnar mig – trots att det är en månad sedan jag hade ynnesten att få följa med Magnus Sundholm, Aftonbladets egen Hollywoodstjärna, på en förhandsvisning på en luxuös biograf i LA.
Då, när jag satt tillbakalutad i tidernas bekvämaste fåtölj och kunde beställa in gott vin av diskreta servitörer i biomörkret, hade jag just varit ute i den stora isolationen runt West Texas-metropoler som Midland och Odessa och det var ju kittlande nog – inget är som att mitt under pågående film kunna luta sig över till en sådan som Sundholm och viska ”Där har jag varit!”.
Men hur förföriskt landskapet där borta än är i verkligheten, ser det ännu mer magiskt ut i regissören David Mackenzies tappning. Bilderna fångar Den Stora Amerikanska Skönheten med samma precision som de bästa scenerna i ”Thelma & Louise”.
Ännu viktigare, emellertid: ”Hell or high water” är något så ovanligt som en Hollywoodfilm om riktiga människor det går att tro på.
Jag tror inte jag sett något som känts lika autentiskt och trovärdigt sedan ”Sideways” – inga jämförelser i övrigt.
Och det beror bland annat på att Chris Pine är så förträfflig som ordkarg bankrånare med hjärtat på rätt ställe.
Jag trodde han var en pretty boy oförmögen att spela annat än fåniga actionhjältar, men uh-uh – det här är Oscar Time.
Att Jeff Bridges briljerar är mer väntat, men ändå. Han levererar bästa filmsheriffen sedan den Tommy Lee Jones spelade i ”No country for old men”.
Se till att någon tar ”Hell or high water” till Sverige.
Ni kommer aldrig lämna West Texas när ni sett den.
Orsaker till extas
Lori McKenna - ”The bird & the rifle” (cd)
Jag insisterar: Det här är sommarens bästa album.
Göran Zachrisson (tv-kommentator)
Snurrig, pladdrig, tidvis helt absurd. Och just därför en oförglömlig upplevelse, hela karln.
Piggelin (glass)
Det allra främsta skälet att komma hem på semester.