Offentliga applåder är inte alltid att lita på
Sylvia Balac om grupptryck och professionella klappare
När applåderade du en bok senast? Eller en tavla?
Applåderande är, även om det har hänt att jag spontanklappat vid åsynen av en hund, mestadels en kollektiv företeelse.
”Stående ovationer” och ”Applåderna ville aldrig ta slut” är vanliga beskrivningar av publikreaktionerna efter kulturyttringar som pjäser, konserter eller filmvisningar på festivaler. Men är applåderna att lita på?
Nja. Mycket mer än den personliga upplevelsen spelar in i klappandets psykologi.
Som artighet. Förra helgen besökte jag Göteborgs filmfestival. Jag klappade efter varje rulle som presenterats av sin regissör, oavsett vad jag tyckte om filmen. Man vill ju inte göra någon som har slitit i månader eller år ledsen. Att inte klappa alls är för mig synonymt med höga burop.
Grupptryck är en annan parameter. ”Jaså klappar bänkgrannarna SÅ högt och frenetiskt, då var kanske föreställningen bättre än vad jag först tänkte, lika bra att jag också reser mig och klappar händerna blodiga.”
Men bänkgrannarna är inte heller att lita på. Kanske är de, likt romarrikets ”laudienci”, där på uppdrag av någon annan. I antikens Rom anställdes professionella klappare – eller buare – av både teaterfolk och politiker för att manipulera den vanliga publiken. Nu tror jag inte att ”laudienci” är särskilt vanliga på just filmfestivaler, men det är förstås inte orimligt att de filmarbetare som jobbat med visad film, och deras eventuella vänner, klappar och tjoar extra högt.
I svensk politik har Sverigedemokraterna jobbat mest med ”laudienci” – både online och i verkliga livet. Jag minns en av Aftonbladets tv-sändningar där Jimmie Åkesson intervjuades i en bar. Partiledaren hade med sig en liten men väldigt högljudd grupp som jublade och klappade vid varje uttalande från Åkesson.
Så applåder bör man vara lite skeptisk till.
Därför var det extra kul med den varma applåden efter fina franska dokumentären ”The graduation” på Göteborgs filmfestival förra helgen. För regissören var inte på plats. Inte producenten heller, eller ens en distributör.
Men egentligen är ju applåden som ingen hör den mest uppriktiga, en spontan glädjeyttring i stället för ögontjäneri.