Kvinnor som sticker ut kommer alltid hatas medan de lever
I sista meningen i Nothing Compares - en film om Sinéad O’connor säger Sinéad:
“De krossade mitt hjärta och dödade mig. Men jag dog inte.
De försökte begrava mig. De insåg inte att jag var ett frö.”
Hon syftar på alla dem som bojkottat, hånat och hatat henne från att hon 1992 rev sönder en bild på påven i Saturday Night Live för att uppmärksamma sexuella övergrepp mot barn inom den katolska kyrkan. Tiden skulle ge henne rätt, men tiden var aldrig hennes vän. Den är sällan det för kvinnor och nu är hon död.
Kvinnor som likt Sinéad O'Connor utmanar samtida normer betalar alltid ett högt pris. Deras utseenden, beteenden och politiska ståndpunkter kan bara några år senare ses som icke-kontroversiella, men där och då är de giftiga. I Sinéads fall handlade det om saker som en rakad skalle, att vara för abort i Irland, kritisera kyrkan och påtala rasism. När tiden hann ikapp henne var det redan för sent. Skadan var skedd, såren djupa.
Nu hyllas hon, 56 år gammal och död, säger omvärlden unisont: hon var en spektakulär kvinna, före sin tid. Modig, full av integritet, genuin - ett unikum i själ, intellekt och sångröst.
På Instagram ser jag ett inlägg som börjar bli viralt. Det är en bild på Sinéad O’Connor med texten: stop treating women like shit when they’re alive. I inlägget finns också bilder på Whitney Houston, Amy Winehouse, Billie Holiday och Tina Turner. Alla är de exempel på kvinnor som förlöjligats i media och blivit föremål för skämt vid matbord runt om i världen. Fram tills att de dött, det vill säga. Därefter har de stämplats som ikoner och spaltmeter har fyllts med hyllningar. Blodet på sina egna händer har omvärlden tvättat bort.
Hyckleriet är så stort och fult.
Det är inte hugget i sten att samtiden måste vara dum i huvudet och att normbrytande kvinnor är farliga. Det måste inte vara så att man konsekvent vägra lyssna till progressiva krafter. Det finns inga ursäkter för hur Sinéad O’Connor behandlades.
Jag är tyvärr övertygad om att tiden aldrig kommer att komma ikapp kvinnor, och att samtiden aldrig någonsin kommer att acceptera dem som visar vägen framåt. Därför måste vi fullt och helt stötta de som orkar stå upp, sticka ut, ifrågasätta, pilla där det gör ont långt innan de blir ikoner.
Hur hade livet för O’Connor, Whitney Houston och Amy Winehouse blivit med lite mer kärlek och tolerans från omvärlden? Medmänniskors omtanke och värme kan bära en människa genom allt. Så vem är jag att förneka en människa det för att hon råkar säga något jag aldrig hört förut, på ett sätt jag initialt inte gillar, eller kanske inte förstår? Vem är jag att döma någon baserat på hudfärg, frisyr, kläder? Banalt, så banalt. Men det är ju tyvärr här vi befinner oss när HBTQ-rättigheter hotas, dragqueens utmålas som farliga, flyktingar avhumaniseras, rasism normaliserad och gamla könsroller väcks.
Var och en måste fråga sig om vi har det i oss att stödja vår tids Sinéad O’Connors, eller om vi först när de inte längre finns drömskt kommer att konstatera att de verkligen var före sin tid.