Madonna mördade alla sina bästa hits
Publicerad 2012-07-03
Stjärnans Köpenhamnsspelning låter som en sen natt på karaokebaren – med kraxig röst
Falsksång, röriga nummer och en förmåga att ta död på stämningen.
Men mitt i all misär bjuder Madonna på ett par glimrande ögonblick.
”Oh my God”. Det är det första Madonna säger när hon kliver ut på Parkens scen.
”Oh my God” är också meningen som ekar i mitt huvud gång på gång under den här konserten. Tyvärr inte på det härliga sättet.
Det gör så ont att se hur Madonna misshandlar sin värdefulla låtskatt, att jag nästan önskar att sluppit bli vittne till skiten. Förutom att det tar en halvtimme innan hon ens börjar närma sig något som liknar publikkontakt, känns hon så fruktansvärt obekväm och förställd.
Stryper låten
Jag förstår inte upplägget. Just när Madonna äntligen är på väg att bygga upp ett korn av stämning med ”Papa don’t preach”, stryper hon låten efter ett fåtal takter – och övergår till att framföra en blek version av ”Hung up” i stället.
Ungefär i den stilen fortsätter det – mest hela tiden. Man hör ett intro och fylls av förväntan, och så dödar hon allt i nästa stund.
Billig karaoke
Att rösten dessutom knakar, hjälper ju inte heller till direkt. Vid ett tillfälle ursäktar sig faktiskt Madonna och säger att hon är förvirrad i kväll och därför rör till det. Men det är en lam ursäkt för alla de som fått hosta upp med tusen spänn för att se henne uppträda. Då förtjänar man en konsert som det slår gnistor om – inte en spelning som stundtals låter som en sen natt på en billig karaokebar.
Lyckligtvis är inte allt elände.
I ”Vogue” är stelheten i hennes blick utbytt mot pondus och styrka, och vi blir påminda om varför hon en gång i tiden fick epitetet ”Queen of pop”. Snygga koreografier och skickliga dansare räddar också showen från att bli en total pina. Men det är inte långt ifrån.
Madonna
Parken, Köpenhamn. Publik: 40 000. Längd: 1 timme och 50 minuter. Bäst: Strike a pose! Framförandet av ”Vogue” var klanderfritt. Sämst: Känslan av att man bara vill sudda den här konserten ur minnet. Fråga: Kan någon vara snäll och skicka Madonna till sångpedagog? Pronto, tack.
Låt för låt
”Girl gone wild/ Material girl”
”Revolver”
”Gang bang”
”Papa don’t preach”
”Hung up”
”I don’t give a”
”Express yourself”
Titta! Hon lever! För första gången under konserten bjussar Madonna på lite publikkontakt och energi. Med ett gäng drillflickor i släptåg och en armé av trumslagare flygandes ovanför scenen skruvar hon upp stämningen i stadion.
”Give me all your luvin’”
”Turn up the radio”
”Open your heart”
Man kan kalla det ett tråkigt nummer. Man kan också kalla det en studie i att slakta en pärla. En liten bit av mig dör under det här numret.
”Masterpiece”
”Vogue”
”Candy shop/Erotic”
”Human nature”
Släpig sång avrundad med en stunds striptease. Ingen höjdare, direkt.
”Like a virgin”
Den gamla dansgolvshiten är omgjord till en pianoballad. Arrangemanget är vackert, men tyvärr kan man inte säga detsamma om Madonnas röst. Medan falsksången ljudar ligger hon halvnäck och gnider sig mot scengolvet. I den stunden tänker jag att jag har haft mjäll med mer värdighet än Madonna.
”I’m addicted”
Mot slutet, när man hade gett upp hoppet om att få discofeeling, serverar hon ett klart godkänt dansgolvsnummer.
”I’m a sinner”
”Like a prayer”
”Celebration”
Tara Moshizi