Det saknas tjockisar i tv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I tv är alla fitta, i glanstidningarna är alla retuscherade och på stan är de flesta smala.
Men, underligt nog, i verkligheten är vi tjockare än någonsin.
Det är fetmafascism på tv.
Sedan 1980 har svenskarna blivit dubbelt så fläskiga.
Drygt 30 procent av oss är numera överviktiga (bmi 25-30), och runt var tionde är feta (bmi 30+), enligt Statistiska centralbyrån.
Vikten ökar främst bland arbetare och på landsorten, enligt SCB.
Fetma är alltså en klassfråga precis som i USA där underklassen dövar sin ångest med ostburgare, saknar utbildning i kostfrågor och inte har råd med makrobiotisk rucula.
Att fetma är livsfarligt är självklart, och en gång var jag oförskämd nog att mena att den i övrigt utmärkte Peter Harryson förebildsmässigt var för tjock för tv.
Harryson har sedan dess bantat – det kanske tackar han mig för nån gång trots att han hatade mig vid tillfället – men nu saknar jag hans vandrande hjärtattacks-persona i rutan.
Det finns ingen fetma på tv, mer än i nån enstaka freakshow om sjungande falukorvar eller i Melodifestivalen. Inte ens Adam Alsing är tjock numer eftersom även män i rutan numer måste vara fitta*, inte bara kvinnor som förr (vilket för all del är rättvist).
Det är ont om fetma i Stockholms innerstad. Folk ser ut som indies, neobrats, Östermalmsbantartanter eller Jens Lapidus-gymgangsters.
Och, förstås, i alla glansiga tidningarna finns bara tjockisar som avskräckande exempel på hur man inte passar in i samhället.
Stockholm börjar bli som Los Angeles (”mod är att visa sig i Los Angeles utan en perfekt kropp”, som Joan Rivers sa).
Det är äckligt.
Det är silikonigt.
Det är förljuget, eftersom vi enligt SCB blir allt fetare.
Det är fetmamobbning i tv.
Själv är jag glad över att jag håller mig inom undre ”överviktig”-bmi. Annars blir man byfånen i det här i samhället vars enda klara signal i frågan är att ”du får inte vara fet”.
Det är ociviliserat och ohyfsat att diskriminera.
Mer fetton i rutan, tack.