Välkommen till en värld där du aldrig räcker till

Annika Marklund om en modells vardag - att aldrig vara tillräcklig

helskärm

Jag är nyss fyllda sexton och nästan naken.

Trosor och behå med Snobbentryck, trånga decimeterhöga klackar från Din sko, hud som knottrar sig. Klordoften sticker i näsan.

Det är min tur nu.

Långa steg på vingliga ben, längs bassängkanten och tillbaka. Allas ögon på mig: Tjugo jämnåriga och lika avklädda flickor.

Några representanter från underklädesföretaget vars modevisning vi alla vill bokas för. Och så mannen med fransk brytning.

Han har all makt i världen och ingen anledning att hålla tyst:

– Får jag se en fet kossa till så dränker jag mig i den här satans bassängen!

Jag tänker att jag fryser.

Att jag vill ha mina kläder. Att det får vara slut nu.

Men det var snart tio år sedan och bara början.

Nu är det min systers tur och jag är livrädd.

Amanda är femton år och varje modellagenturs dröm. Långbent och tanig, en bedårande skönhet med osäkerheten och revanschlusten hos någon som aldrig kallats vacker. En ung kvinna med ett barns storögda önskan om att vara till lags. Häromveckan gick hon en modevisning i ett köpcentrum och modellscouterna var genast framme med sina lockande löften och tillhörande krav.

Hon berättar det för mig med en röst som brister av upphetsning och stolthet. Hon talar om vilken kick det var att gå längs catwalken

i de fina kläderna, hur allas blickar riktades mot just henne.

Jag har nog aldrig känt mig så sedd, förklarar hon.

Jag vet, syster. Det du känner har jag känt. Var alla snälla mot dig?

Hon tvekar.

Alltså… De klagade på mitt hår. Sa att det var alldeles torrt och hemskt, undrade om jag någonsin hört talas om fuktgivande

produkter. Jag visste inte att jag hade så förfärligt hår?

Nej, det är mycket du inte vet. Det här är bara början. Välkommen till en värld där du aldrig räcker till: en finne är ren

tragik och en pepparkaka en dödssynd. Glöm allt du lärt dig i skolan – du bör aldrig klaga, tänka själv, ha en åsikt eller

ifrågasätta. Det finns ingen plats för människor i en värld där du aldrig är tillräckligt smal, tillräckligt vacker, tillräckligt

speciell, tillräckligt lik ett ideal som ständigt förändras och aldrig någonsin går att leva upp till. Du ärbäst men kommer aldrig

att vara bra nog.

Jag bara varnar dig.

Allt det här vet du nu. Men du är inte avskräckt. Bekräftelsen är för stark, kicken för berusande. Du har haft

allas blickar riktade mot dig och vägrar bli osynlig igen.

Jag förstår. Jag har varit där. Men jag hade ingen, och du har mig.

När blickarna vänds bort igen och du vill ut väntar jag här.