”Du har en mening på dig att roa mig”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden

3 minuter. 60 minuter. 90 minuter.

Där har vi de tre magiska numren.

För en hitlåt, en konsert, och en film.

Och hur högkvalitativa Kent eller Håkan Hellström än är – mer än de sista 60 minuterna av konserten är bara för dem som missuppfattat att ”valuta för pengarna” betyder längd och inte kvalitet.

Som Steven Spielberg som nästan undtagtagslöst de senaste 20 åren misslyckats med att avsluta varje film han gjort i rimlig tid.

Det blir ju ofta så: destor större man är, desto längre håller man på. Ulf Lundell är den svenska arketypen vare sig det varit ohemult många skivor, böckernas sjok av oredigerad text eller konserternas Pink Floyd-format. Bra grejor, men för mycket.

Carola drabbades av liknande problem i Västerås i lördags; utmattningssyndromet, överexponeringen. Stod hon inte nyss där?

Döden, tiden och uttråkningen alltså.

Medellivslängden (numer 79 för män, 83 för kvinnor) har mer än fördubblats på 200 år, men mängden upplevelser vi i dag ska klämma in under livstiden har, uppskattningsvis, 1000-dubblats.

Då tittade vi på gårdens alla björkar.

I dag tittar vi på 50 kanaler och 100 hemsidor.

Vårt attention span – nå, min koncentrationsförmåga åminstone, (och jag brukar vara lite före så vänta bara) – är närmast förstört.

Har du inte roat mig under din första mening lyssnar jag inte.

Är inte tv-komedin skrattframkallande inom två minuter zappar jag.

Är karaktärerna fortfarande otydliga – som i kvalitets-tv-serier som ”Rome” eller ”Deadwood” – under den första kvarten är det kört.

Grejor måste börja bra och sluta i tid.

Och är det inte toppklass är det ändå möjligt att stå ut med 3 minuter Adam Tensta, 60 minuter Kent och 90 minuter Spielberg.

En sekund mer vore att omfamna döden och döden är det sämsta med livet.