Vilken klassiker – jag bara gapar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-23
Ett varmt tack.
Det blev 1 139 530 röster till slut.
Ett nytt rekord som befäster Rockbjörnen som Sveriges i särklass största musikpris.
Och jag har för en gångs skull märkligt lite att klaga på.
Speciellt inte efter den historiska finalen...
Jag behövde egentligen bara huka mig ordentligt en gång.
När Ola fick en Rockbjörn för Årets låt duckade min musiksmak, tog sin biljett, gick på muggen och sköljde ansiktet med kallt vatten. Där är jag och Sveriges största jury verkligen inte överens. Jag kan tänka mig minst 236 låtar och två
fågelarter – pingvinen och lappugglan – som hellre skulle ha vunnit än ”Feel good”.
Men, men. Herrens vägar äro outgrundliga. Och ibland är Rockbjörnen ännu märkligare.
Vilket ju är prisets stora behållning.
Kvällen blev framför allt en revansch för Amanda Jenssen, som fick lyfta upp två välförtjänta statyer över huvudet. En för Årets svenska kvinnliga artist och en för Årets svenska nykomling. Hon slog bland annat favoriten Robyn och Lykke Li.
Jenssen har ju annars varit rätt ignorerad under årets prisgalor. Hon är fortfarande en artist som kämpar med att tvätta bort sin ”Idol”-stämpel. Och det är givetvis väldigt svårt att bli tagen på allvar om man börjar sin karriär med att bli slagen av plojartisten Marie
Picasso i en direktsänd tv-lek där tillrättalagda amatörer ofta vinner över originalitet.
Kent var nomineradei flera kategorier, men vann inte ett skvatt. Eskilstunas Depeche Mode har ju annars infört rena rama segerdiktaturen i Rockbjörnen. Men det säger kanske inte så mycket om gruppens popularitet och framtid.
I år tävlade de främst med en samlingsbox som bara innehöll ett nyskrivet spår. Och de var ändå, kan jag meddela, mycket nära att roffa åt sig ett par björnar.
Däremot trodde jag aldrig att Håkan Hellströms ”För sent för Edelweiss” skulle röstas fram till Årets svenska album. I min värld är skivan visserligen en självklar guldmedaljör som cementerar Hellströms ställning som det svenska 00-talets största och bästa entertainer, alla
kategorier.
Men det var ju inte albumartisten Hellström som det snackades om i fjol. Det var liveartisten. På scen är han löjligt outstanding. Och Hellström blev också Årets liveartist. Allt annat hade varit en monumental skandal.
I och med detta har Håkan Hellström totalt fått sju rockbjörnar. Om man bortser från Per Gessle och Marie Fredriksson, som belönats för både sina solokarriärer, Gyllene Tider och Roxette, är det näst flest i Rockbjörnens historia.
Eller lika mycket som Magnus Uggla.
Bara Kent, som har tio stycken, äger fler. Om Hellström fortsätter i samma takt kanske han blir alla tiders kung.
För frågan är väl vem som ska lyckas komma upp i samma björnvolymer i framtiden. Det lär dröja. Musikkarriärer som får brinna långsamt och byggas upp under lång tid blir alltmer sällsynta.
Det enda konstiga med Takida är att hiten ”Curly Sue” inte blev Årets låt. Herregud, powerballaden har ju varit lika svår att bli av med som sängkvalster. Och det intressanta med gruppen är annars att de har lyckats slå igenom utan uppbackning av traditionella medier och kanaler.
Inte illa för ett dansband med grungegitarrer. Inte illa alls.
Vad gäller de utländska kategorierna blev Duffy årets kvinnliga artist och Coldplay sopade hem resten. Vad ska man säga? När det gäller biffig arenarock är Coldplay nästan större än Bono.
Saxat från själva galan:
Lars Winnerbäck kunde tyvärr
inte hämta sitt pris för Årets manliga
artist. Ryktet säger att han förbereder nästa platta genom att sitta i Polen och prata med en kullersten. Lykke Lis och Markus Krunegårds framträdanden var tuffast. Och allt inleddes med att Soundtrack Of Our Lives gasade loss tillsammans med...tja...well...dörrvakten Fadde på tamburin.
Ni läste rätt. Fadde. På tamburin.
Men alla nykomlingar och färskingar och vinnare får ursäkta. Galans final var jubileets absoluta höjdpunkt. Allt annat bleknade när – och här måste jag hämta andan – Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad plötsligt klev upp på scenen för att ta emot ABBA:s lifetime
achievement award.
Och som de tog emot priset.
De pratade. De skämtade. De var roliga.
Skrev jag just att Agnetha Fältskog gick upp på scenen och
var rolig?
Det blir inte större. Vilken klassiker. Jag gapar ännu.
Hur fan gick det till?