Bara snobbar kan rädda oss
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Att vara snobb har ansetts fult och därför har folkets kultur blivit medioker.
Det är inte fult att vara snobb.
Snobbar bär landets kulturliv.
Det mediokra har på ett obehagligt sätt fått breda ut sig under 2000-talet. Kommersiell succé har på ett alltmer självklart sätt blivit ett sätt att mäta kvalitet även bland kritiker.
Finkulturen har ignorerats medan vulgär Stureplanskultur och märkeshysteri blivit trendnorm.
Det har lett till att mediokratin brett ut sig i den stora mittenfåran.
En helg med tv betyder för majoriteten ”Så ska det låta”, ”Rampfeber”, ”Högsta domstolen”, nåt skit med Martin Timell, ”Tv-huset” och ”Bingolotto”.
Etta på hyrfilmslistan ligger ännu en beige Kurt Wallander-film, på bio gör ännu ett inställsamt halvpekoral med Colin Nutley succé och lätt debilt bonnkomiska ”Pistvakt” köps på dvd i vansinniga mängder. Och i radion dominerar hemmafrurock av David Gray, James Blunt och Daniel Powter.
Dessa exempel är inte alltid usla, bara mediokra.
Men mainstream behöver per definition inte vara medioker. Den blir medioker om spjutspetsarna sviker.
Tyvärr har recensenterna på 2000-talet gett upp. Kritikerna har fått barn och tycker om sånt som deras barn tycker om (och barn har ingen känsla för kvalitet).
Kanske är recensenterna inte ens recensenter. Kanske är de människor som gillar att titta lite på tv och som också råkar kunna skriva. Kanske anpassar de sig till kommersiella krav.
Klart är att snobbismen har gått förlorad på 2000-talat. Underklassunderhållning och överklassvurm fick plötsligt fäste som godkända ytterligheter och mitt i den skiten sitter en ledig brevbärare på lördagskvällen utan bättre val.
Saknas gör den bildade övre medelklassen och kreddpajasarna som vill något vackert med vår kultur. 90-talssnobbarna som var så besvärligt pretto behövs igen.
Bara snobbens goda smak kan ge ringar på vattnet och rädda oss från den här sövande, kommersiella mediokratin som gör folk till mindre lyckliga kulturkonsumenter.