Lutfisk på Manhattan på julafton – fånigt men lite rart
Uppdaterad 2018-12-11 | Publicerad 2005-01-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Pojkarna i NYPD-kören sjunger nog "Galway Bay" nånstans, men vi hittar dem inte i år heller.
Julen på Manhattan är fin i alla fall.
60:e gatan brusar som vanligt, ty vanlig vardag pågår i Amerika, men inne på Ulrikas trängs svenskarna i hopp om att få en liten tillstymmelse till känsla av att det ändå är julafton.
Man dricker must, man äter lutfisk och jansson, man stryker senap på tjocka skivor skinka.
Det är lite rart, i all sin fånighet.
Och snapsen immar fint i höga glas.
- Skål, säger Petra Janson från Motala.
- Skål, säger vi.
På Oak Bar är det fullt, men en förföriskt röd apple martini smakar bra även i sky-baren på nya Mandarin Hotel, med förstummande utsikt över Central Park South.
- Här frågade jag Peter Buck om varför mina exemplar av "Automatic for the people" alltid försvinner, säger Fredrik och hänger sin eleganta rock, klart inom ramen för den "proper attire" baren kräver "at all times", över stolskarmen
- Det tyckte han var en rolig fråga. Han hade också skivor som ständigt försvinner.
Nere i Columbus Circle kryssar en man med famnen full av paket genom trafiken. När en taxi nästan kör över honom stannar han tvärt och trots att bägge armarna är upptagna lyckas han göra en obscen gest, ser man till och med 54 våningar upp.
Att taxichauffören replikerar ser man inte. Det bara vet man.
Woody Allen är inte på Elaine"s den här julalftonskvällen heller, men väl Dr Ruth - så liten att hon knappt når upp till tallriken.
Och vid bordet bredvid sitter han som spelar NBC-bossen i "Seinfeld", ni vet han den lille som så småningom blir olyckligt kär i Elaine och försvinner ut i världen.
Slips över axeln
Han har slipsen lustigt slängd över axeln, så han kan äta en svampsoppa utan missöden. Runtom sig har han hela familjen; fru och barn och några äldre som förmodligen är föräldrar och där sitter nog något syskon också och alla diskuterar och dividerar och gestikulerar och står i.
Så ser det ut vid de flesta bord.
Jag vet inte vilka de andra gästerna är, men de ser ut som Elaine"s-gäster ska göra och är förmodligen pjäsförfattare, teater-producenter, showbusiness-advokater, New Yorker-skribenter och såna.
Många går runt och hälsar bland sällskapen, alla verkar känna varandra.
Det är verkligen som en scen ur "Manhattan".
Ut i kylan för ett bloss
För att röka tvingas man, som överallt annanstans i New York numer, gå ut i kylan.
Men det gör inget, för på vägen ut passerar man baren, fullsatt av karaktärer så coola att det gör ont i en blek, grå svensk journalistsjäl.
Det är inte dom, men skulle kunna vara Alan Alda, Harry Dean Stanton, Diane Keaton, James Gandolfini, Tom Wolfe, den unga Lauren Bacall, Johan Croneman, Bill O"Reilly på Fox News och Lou Reed.
Den sortens typer, den sortens blandning.
Vid såna bardiskar ska man vara stammis.
I taxin hem slår klockan tolv och Manhattan går in i sin Christmas day.
De tusentals små lamporna i de välansade buskarna på norra Park Avenue lyser så starkt att det bländar.
Granen vid Rockefeller Center reser sig väldig mot den svarta himlen.
Empire State Building badar i röd belysning.
Och någonstans på ön står pojkarna i NYPD-kören och sjunger sin "Galway Bay" ännu en gång.
För övrigt anser jag att Popsicle ska återförenas.