En berusande kamp mellan vemod & extas
Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag
Vissa saker ändras inte.
Varje ny generation behöver ett eget ”Heroes”-anthem.
Beroendet går inte över.
Spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på låten.
Den är söndertjatad och helgonförklarad i otaliga reportage och dokumentärer om rockhistorien. Den borde för länge sedan ha tappat sin lyskraft och förvisats till ett gammalt Mojo-omslag med skägget i forntiden.
Men varenda gång jag råkar höra ”Heroes” med David Bowie måste jag spela den igen. Och igen.
En anledning till att ”Heroes” får sex minuter att kännas två eller tre eller fyra gånger större än livet är rent teknisk.
När Bowie spelade in låten i Berlin 1977 seriekopplade producenten Tony Visconti tre mikrofoner på tre olika avstånd. Vilken av dem som slogs på och användes berodde på hur starkt Bowie sjöng, med effekten att ”Heroes” blev en trestegsraket.
Det börjar som ett förtroligt samtal och slutar, när tredje mikrofonen längst bort ger sången en enorm rymd, uppe bland molnen.
”Heroes” är kanske i dag lika förknippad med sport och segerbilder på tv. Men dess känsla, att få lyssnaren att känna sig som en hjälte i några minuter, är en egen genre inom pop.
Om Bowies original någonsin har överträffats tål att diskuteras. Vissa saker går inte att kopiera. Få har lyckats få en lika mörk låttext, bitterheten bakom de stora orden har inget med hjältedåd och glädje att göra, att låta som en triumf.
På 90-talet kom Oasis närmast med ”Live forever”. I början av 2000-talet tjuvkopplade Broder Daniel en liknande blandning av bitterljuv eufori i ”When we were winning”. Och 2014 tar Alesso och Tove Lo över facklan i ”Heroes (we could be)”.
Arenahouse befinner sig i en övergångsfas. Flera av de största namnen har insett att popmelodier lever längre än energin på ”Summerburst”-festivalerna. De senaste singlarna av Axwell & Ingrosso och Avicii kunde lika gärna ha varit poplåtar från 1983. Men Alesso, som uppfostrades av Swedish House Mafia, är hittills bäst av dem i år.
”Heroes (we could be)” tar Bowies centrala slogan, att du och jag kan vara hjältar en stund, och skapar en supernova av EDM-champagne. Det är pop i samma anda som när Beyoncé åker berg och dalbana i videon till ”XO”. Det är sockervadd på nöjesfältet, alla armar i luften och en kollektiv berusning på hustaket under stjärnorna.
Hos Bowie stod låttiteln inom ironiska situationstecken. Sådana bottnar kan inte spåras hos Alesso. Men popmusik blir sällan bättre än när vemod och extas slåss med varandra om uppmärksamheten.
Med den fasta övertygelsen om att ett ”we” är starkare än ”I”.
Markus topp 3
1 ”Line of duty” (tv-serie)
Inför säsongsfinalen på SVT i kväll har serien laddat dramabössan med så mycket krut att man får titta med störtkruka, skottsäker väst och fallskärm.
2 ”The fall” (tv-serie)
Nya säsongen har börjat fenomenalt. Ingen kan ta Helen Mirrens upphöjda plats i brittiska kriminalserier, men Gillian Anderson är nära nu.
3 My Morning Jacket (rockband)
Släpper två nya album, ett till våren och ett 2016. Som byrådirektör H K Bergdahl säger till tecknade välgöraren Karl-Bertil Jonsson på julafton: ”Det var förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”