Jag håller på det döda laget
I natt har sjätte säsongen av ”Game of thrones” premiär.
Hörde jag ett spontant valar morghulis?
Jag håller som vanligt på det döda laget.
För åtta tusen år sedan i Westeros, ett land som inte finns, varade en vinter i en hel generation.
Hur lång en generation var på den tiden har jag ingen aning om, men de som var där fick säkert vänta på våren längre än invånarna i Karesuando.
I vilket fall.
Perioden döptes till Den långa natten och i norra Westeros, som fortfarande inte har något med Västerås att göra, blev det bråk.
Från ingenstans dök demoner av is och död upp. Fullt rimligt. Människorna döpte varelserna till The white walkers.
Ingen visste vilka de odöda var, men de var inte på bra humör. The white walkers mördade inte bara allt i sin väg. De hade förmågan att väcka sina offer till liv igen.
Ju fler människor de blåögda monstren dödade, desto fler blev de.
Men människorna lyckades till slut fördriva dem, i ett krig som kallades The war of the dawn.
För att fira segern och skydda Westeros från framtida attacker av de vandrande skeletten byggde folket ett eget Mall of Scandinavia - en gigantisk mur av is och sten.
Varför skriver jag detta?
För att The white walkers är nyckelspelarna och motorn i en av vår tids största serier. Utan dem hade det inte funnits en lika stor anledning att titta på ”Game of thrones”.
Frågan inför den sjätte säsongen är inte om Jon Snow är död (den debatten verkar hos många vara viktigare än amerikanska presidentvalet).
Nej, det är om The white walkers äntligen ska få släppa hörnflaggan, komma in i matchen och börja rensa i leden.
Författaren George M M Martin etablerade dem redan i böckernas första kapitel.
Sedan dess har det blivit en handfull återkopplingar som sakta vridit upp spänningen. The white walkers är det smygande hotet i bakgrunden som hela tiden upplyser tittarna om att alla andra intriger och karaktärer i grund och botten är futtiga och poänglösa. Det riktiga kriget om Järntronen har inte ens börjat.
”Game of thrones” innehåller flera lysande scener och avsnitt.
Som Tyrion Lannisters sammanbitna försvarstal - skådespelaren Peter Dinklages finaste stund. Som den kraniumkrossande duellen mellan The Viper och The Mountain. Som avsnittet ”The watchers on the wall”, ett slag där seriens modus operandi - ingen karaktär går säker - skapade en yrselframkallande spänning.
Men lika ofta har handlingen stått stilla. Precis som i andra populära såpor, från ”Hem till gården” till ”Days of our lives”, verkar motivet till det vara att så länge inget händer kan serien pågå för evigt.
Men nu har serieskaparna lovat att börja knyta ihop säcken. Och då hoppas jag att The white walkers äntligen får styra upp det tålamodskrävande och sega käbblet nere i söder.
Att jag gillar The white walkers beror inte bara på att monstren är betydligt mer sympatiska än många av seriens profiler av kött och blod. Det kan röra sig om simpel nostalgi.
Benranglens vd The Knight King är förvillande lik Eddie the monster, det vill säga Iron Maidens maskot. Kan de ha samma mamma?
Det vore inte ett dugg förvånande. Att medlemmar från metalbandet Mastodon har fått vara statister och spela håriga barbarer är bara ett exempel på vad många misstänker är den riktiga förklaringen till seriens folkliga popularitet.
”Game of thrones” är i grund och botten en mycket påkostad och kärleksfull hyllning till hårdrock.
Markus topp 3
1 Prince (1958-2016) (The Purple One)
2016 är inget muntert år. Fundament efter fundament, de där pelarna som håller upp grunden för all musik vi lyssnar på i dag, lämnar oss, en efter en. Och det här tog. Det tog. Prince var bäst.
2 ”Sign ’O’ the times” (album, Prince)
När jag får den omöjliga frågan om vilket som är tidernas bästa album brukar jag alltid svara ”Sign ’O’ the times”. I dag är jag ännu mer övertygad om att jag har rätt.
3 ”Still would stand all time” (ballad, Prince)
Versionen från bootleggen ”Small club” har efter Princes död dykt upp på Youtube igen. Tolv minuter som bättre än något annat förklarar storheten med The Purple One. Tack och farväl.