Mod skiljer en bra skådis från en som är fantastisk
Isabelle Huppert väjer aldrig för tvetydighet och kontrovers
Nu är det julafton för Isabelle Huppert-fans.
”Dagen efter denna” rullar på bio och i kväll visas spektakulära ”Elle” på Stockholms filmfestival.
I vanliga fall väljer jag inte filmer efter skådespelare, men Isabelle Huppert är undantaget som bekräftar den regeln. Den 63-åriga fransyskan har fått mig att titta på pajiga farser som ”En bohem i Paris” och småtaffliga draman som ”The abuse of weakness”.
För även om filmen är två plus gör Hupperts konstanta femplus-skådespeleri ändå tittningen till en fröjd. Ingen kan förmedla både styrka och sårbarhet som hon.
Lyckligtvis har arbetsmyran Huppert också prickat in flera filmer som matchar hennes prestation. Min absoluta favorit är Michael Hanekes feelbad-triumf ”Pianisten” från 2001.
Som pianolärarinnan Erica kunde Huppert ses som både offer och förövare, och den utmaningen antar hon även i Paul Verhoevens ”Elle”.
”Basic instinct”-regissörens nya film är något så bisarrt som en våldtäktsthriller mixad med fransk buskis. Och det funkar alldeles utmärkt. Mest tack vare Isabelle Hupperts fullkomligt magnetiska närvaro.
Inte för att det från början var tänkt att hon skulle göra rollen. Verhoeven var inställd på att göra en amerikansk film, men stötte på patrull när han skulle besätta rollen som den våldtagna chefen för ett datorspelsföretag.
Tvetydighet och kontrovers visade sig inte vara Hollywoods kopp te. Den ena stjärnan efter den andra tackade nej, och filmen fick flyttas till Frankrike i stället.
Paul Verhoeven vägrar att berätta vilka Hollywood-stjärnor som tackade nej till ”Elle”, men hoppas att de alla går och ser filmen. Kanske ångrar de sig när de ser Isabelle Hupperts prestation, och inser att mod kan vara skillnaden mellan en bra och en fantastisk skådespelare.
”Elle” visas på Stockholms filmfestival i kväll och har svensk biopremiär i januari nästa år.