Här har ”milfmamman” sin kulturkanon
Även kallad ”pilfpappans kanonskiss”
”Milfmamman.”
Namnet på en av kulturministern Parisa Liljestrands spellistor är väldigt kul.
Och det är en bättre utgångspunkt för en svensk kulturkanon än den fått kredd för.
Det här är Markus LarssonPolitikers spellistor är ofta en mardröm.
Våra folkvalda är i regel bättre på att sabba skolan genom vinstuttag än musik.
När det gäller just musik, eller kultur över huvud taget, brukar borgarna vara allra sämst. Det brukar i regel börja och sluta med att Carl Bildt tar på sig en hemsk kavaj och går på Melodifestivalens efterfest.
Och glöm aldrig Fredrik Reinfeldts kärlek till Da Buzz.
Därför är spellistan ”Milfmamman” ett litet fall framåt eftersom den baseras på relativt ny hiphop och r’n’b och inte gammal progg, tråkrock och poänglös kängpunk.
Men visst behövs det ett mer djup än ”Milfmamman” för att bli en kanon. Jag noterar exempelvis lite roat att listan innehåller bidrag från både Linkin Park och David Guetta.
Ibland är Parisa Liljestrand bättre på att dissa regissören Ruben Östlund än att välja låtar.
Guetta är alltid en anledning till orosanmälan, missförtroendeförklaring och avsked.
Men om Liljestrand tänker försöka att skapa en svensk kulturkanon har jag några förslag.
Kalla den gärna för ”pilfpappans kanonskiss”.
1. Little Richard (rockstjärna, 1932–2020)
En kanon kan inte bara innehålla böcker 2022. Glöm det. Å andra sidan finns det inte en enda Nobelpristagare i litteratur som har varit lika viktig och underhållande som Little Richard, inklusive Bob Dylan. David Bowie hade hållit med. Redan som 20-åring vässade Richard Penniman sitt bama lama och bama lo som drag queen. Han uppträdde som Princess LaVonne på undanskymda scener i den amerikanska Södern mot slutet av 40-talet. Dåtidens sexuella underjord byggde rock’n’roll. Låten ”Lucille” är döpt efter en drag queen och ”Tutti frutti” började som en hyllning till analsex. Diskussionen om vem som är tidernas rockkung blev aktuell igen efter att Jerry Lee Lewis dog. Jerry Lee Lewis och Elvis Presleys dödsbon kan fortsätta slåss om vem av dem som var rockens kung. Little Richard var i sin tur genrens kung och drottning. En lika stor inspiration för ”The Killer” på 50-talet som för tv-programmet ”Ru Paul’s drag race” sedan 2009. Jag kan inte tänka mig ett bättre namn för en svensk kulturkanon som samlar nationen.
2. Prince (1958–2016)
Prince snodde inte bara Little Richards frisyr och garderob – han var den enda popstjärnan sedan 1955 som har nått upp till förebildens höga klackar.
3. Nina Simone (1933–2003)
Den mäktiga politiska aktivisten och artisten satte en standard som väldigt få har lyckats följa eller överträffa. Det finns en anledning till att Nick Caves fiolspelande sidekick Warren Ellis sparade ett av hennes använda tuggummin som en helig artefakt och skrev en fantastisk bok om det, ”Nina Simone’s gum”.
4. ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (roman, Johannes Anyuru)
Poeten och författaren Johannes Anyuru skriver om ett framtida Göteborg där muslimer spärras in i ghetton och kallas för ”Sverigefiender”. Konsekvenserna av auktoritära samhällen, rasism och kulturkrig är lika gastkramande som Karin Boyes ”Kallocain”.
5. ”The wire” (tv-serie)
Vad händer när polisens resurser inte räcker till, politikerna korrumperas, skolorna monteras ner och medierna går i konkurs? ”The wire” utspelades i Baltimore under Bush-regimen i USA på 2000-talet. Det kan vara hit som Sverige är på väg.
6. Kendrick Lamar (rapstjärna)
Hiphop är sedan några år tillbaka världens största musikgenre. Och ingen representerar genren bättre än Kendrick Lamar sedan 2012. Lamar är för övrigt den enda rapparen som har belönats med Pulitzer-priset.
7. Rosalía (popstjärna)
En kanon måste innehålla något nytt och som sker just nu, som den kreativa orkanen från Katalonien, Rosalía. Känner du inte till henne? Det kan vara fel på dig. Rosalía har över 34 miljoner strömmar i månaden på Spotify. Danny Saucedo har drygt 400 000 stycken.
8. Håkan Hellström (göteborgare)
Den fantastiska sångaren och artisten från Västra Frölunda har varit så dominerande och bra de senaste 22 åren att allt som kom före honom ofta känns rätt irrelevanta i dag. Han kan dela den här platsen med Robyn och The Knife.
9. ”Fleabag” (tv-serie)
”Fleabag” är inte minst ett föredöme i en tv-värld som har blivit Yngwie Malmsteen: ”more is more”. Serien består av tolv makalösa avsnitt, och det kommer inga fler. Seriens skapare och auteur, Phoebe Waller-Bridge, hade så klart ”Pang i bygget” och ”The office” som måttstock.
10. ”20 feet from stardom” (musikdokumentär)
Körsångerskorna bakom bland andra The Rolling Stones, Phil Spector, David Bowie och otaliga andra fick aldrig berömmelsen och pengarna – men Darlene Love, Lisa Fisher och Merry Clayton fick en av de vackraste musikdokumentärerna.
11. Rihanna (queen)
Den noggranna läsaren märker att listan inte innehåller särskilt många svenska namn. Men svensk kultur bygger på import och invandring och på att översätta vad som händer i den större världen. Annars hade vi bara varit löjeväckande byfånar som hoppar groda runt en stång. Få andra röster har för övrigt inspirerat lika många unga pop- och r’n’b-stjärnor som Rihanna. Fråga Zara Larsson.
12. ”Maus” (roman, Art Spiegelman)
Svensk politik är ofta lika overklig och banal som tecknade serier. I den aktuella regeringen är det inte särskilt svårt att säga vilka av partiledarna som är Joe Dalton, Averell Dalton, Magica De Hex och Spökplumpen. ”Maus” är något annat. Art Spiegelmans tecknande mästerverk om Förintelsen är däruppe med Hans Falladas ”Ensam i Berlin” och ”Anne Franks dagbok”. Mössen är judarna och katterna är nazisterna. Eller som Liberalerna kanske hade kallat de senare på 30-talet – lunchkollegor och samarbetspartners.