Alla vill få in en smocka på Paolo Roberto
Positionerandet skaver när pastakungen faller
KRÖNIKA. Sexköp är naturligtvis vidrigt.
Att fördöma Paolo Robertos brott är viktigt.
Men när blir vi själva förövare?
Debatten kring Paolo Robertos sexköp har innehållit många ingredienser.
Relevant kritik, starka poänger, skvaller och humor.
Reglerade och granskande medier, som denna tidning, har spelat en betydande roll och har ett ansvar som bör och ska diskuteras. Krönikörer har tyckt till, nyhetstexter har bombats in i våra mobiltelefoner och skildrat en människas fall, ett korthus av företag och kommers som rasat samman. Även på Instagram och Twitter sjuder ett lika livsviktigt som oförsonligt rått drev. Kön ringlar lång för att få in en smocka. Högafflar och facklor är med.
Kön ringlar lång för att få in en smocka. Högafflar och facklor är med.
Vi måste och ska fördöma sexköp, diskutera vad det innebär för individer och samhället. Det egna positionerandet är lika påtagligt, många står på kö för att få in en fet smocka på Paolo Roberto, alla ska visa upp sitt fördömande. Ett torskpastaskämt är ganska roligt, 200 stockar sig i halsen. Skämtet är knappast själva poängen. Och det stannar inte där. Kritiken mot förövaren tenderar att bli blodtörstig, vi har sett flera fall förr. Stupstocken är tillbaka, folket flockas på torget beväpnade med tomater. Vi sitter välklädda på bussen men förvandlas till primitiva djur på sociala medier. Demokratins livsviktiga ventil förvandlas till dödsmaskin.
Så klart är sexköp ett vidrigt brott. Så klart blir man arg över tandlös lagstiftning och mild straffsats.
Så klart är sexköp ett vidrigt brott. Så klart blir man arg över tandlös lagstiftning och mild straffsats. Och visst finns det en poetisk rättvisa i att en kramad influencer får lika mängd hat vid ett brott som kärlek innan. Men när passeras gränsen för barbari och vem reglerar straffet i sociala medier?
Vikten av positionering skaver. Större delen av kritiken slår in vidöppna dörrar, samma ”skämt” som vevas om igen. Många är också de som tittar in på den bedragna flickvännens profil och som gärna lämnar en positionerande kommentar. Man vill gärna synas, och då så klart på rätt ställe.
Men när räcker det, när blir vi själva förövare?
Pssst..!
Positionerandet märks också hur mediepersoner kämpar för att bli omnämnda i Ulf Lundells slappt skrivna dagböcker. Det spelar ingen roll om det är i positiva eller negativa ordalag.