Mian Lodalen: ”Staten borde be oss hbtq-personer om ursäkt”
Mian Lodalen om Lesbiska ligan: ”Inte ens mördare pressades så om sitt privatliv”
Publicerad 2021-09-09
1943, året innan homosexualitet blev lagligt straffades fem kvinnor hårt av svenska samhället.
I sin nya bok skriver Mian Lodalen om den ”lesbiska ligan”.
– Jag tycker att det är helt anmärkningsvärt att vi homosexuella inte fått någon ursäkt av svenska staten, säger hon.
Hon har gullat med två förbipasserande hundar och hälsat på en handfull mediepersoner och bekanta när vi korsat Nytorget, Södermalms smältdegel av trendkänslighet.
Här, men hundra år tidigare utspelas Mian Lodalens förra bok om Lisa och Lilly vars lesbiska kärlek och samhällets brist på acceptans pressade dem till självmord i Hammarby sjö. Även den nya boken ”Lesbiska ligan” utspelar sig delvis på Södermalm.
– Det här var arbetarnas stadsdel, de här då sunkiga delarna var sista utposten innan man kom ner till slakterierna.
Den nya boken är ett relationsdrama som kulminerar i ett svartsjukebråk dit polisen kallas och snubblar över tre lesbiska, enligt den tidens lagstiftning kriminella, kvinnor. Östermalmsdamen Margit har haft en relation både med Eva och Gunvor. I de långdragna förhören hittas sedan två ytterligare homosexuella kvinnor: Sonja och Anna-Lisa.
– Jag har varit så upprörd över hur illa behandlade de här kvinnorna blev. Förhörsmaterialet är så explicit. Poliserna var nästintill besatta av hur två kvinnor har sex och de svarar på allt: vad de har gjort i sängen och hur. Man kan känna kondensen i förhörsrummet, jag som är så frispråkig hade dött om jag hade tvingats svara på de här frågorna. I en tid då man inte pratade om sexualitet överhuvudtaget, säger Lodalen.
Jag skulle kunna berätta i timmar om mina vänner som inte orkade leva för att samhället var som det var
Kvinnorna dömdes till straffarbete som omvandlades till villkorlig dom efter att de utretts grundligt av socialtjänsten. De utsattes för en häxjakt som förstörde det deras liv, säger Lodalen.
– Man måste ändå vara lite nyanserad gentemot polisen, vi ska komma ihåg att det var olagligt att ligga med någon av samma kön. Men konsekvenserna blev förödande. Varenda människa i kvinnornas närhet förhördes, myndigheterna dammsög deras privatliv: före detta makar, läkare, sköterskor, tidigare och nuvarande arbetskamrater, arbetsgivare, syskon, föräldrar, de fullständigt massakrerade deras privatliv. Deras liv blev aldrig sig likt igen, det var helt legitimt att vräka eller avskeda personer på de grunderna. Man kunde till och med bli av med sin motbok om man hade en ostädad lägenhet.
– Sonja och Anna-Lisa mer eller mindre flydde från Stockholm och sökte jobb i Skåne, men Socialtjänsten åkte efter. Inte ens mördare pressades så om sitt privatliv.
Margit var svårt sjuk i tbc och dog sex dagar efter att dom fallit.
– Svenskt rättssystem tog livet av henne. Hon var sjuk men detta påskyndade hennes död. Året därpå ändrades lagen och homosexualitet blev lagligt.
Regnet piskar markiserna medan Lodalen tar ett djupt andetag.
– Jag tycker att det är helt anmärkningsvärt att vi homosexuella inte fått någon ursäkt av svenska staten för vad vi och de som fick sina liv förstörda har blivit utsatta för. Man borde resa en staty över Margit, Eva, Sonja, Anna-Lisa och Gunvor. Jag skulle kunna berätta i timmar om mina vänner som inte orkade leva för att samhället var som det var. När jag träffade min första tjej 1979 var vi stämplade som mentalsjuka. Allt det här har gjort något med oss, även med oss som lever i dag.
Mian Lodalen om...
ATT SKILDRA KRIGET:
– Man kan tänka på Gunvor och de andra som tanter men de var runt 30 och supermoderna kvinnor som var skilda, bodde själva, och hade arbete. De dansade och levde livet mitt i kriget: ”det här kan vara vår sista dag, det är inte tid att tveka och vara feg. Dansa som om det var din sista dans och ta den här dejten”.
KAMPEN FÖR HBTQ-RÄTTIGHETER
– 40-talet ligger så nära, i dag har vi en enorm frihet och utvecklingen har gått så snabbt. Men vi kan inte ta den för given, den kan ta ifrån oss så snabbt. Det är helt chockerande att se att ett land kan gå från ett system till ett annat på bara en vecka. Polen och Ungern, våra rättigheter är under attack i Europa och vi har ett rasistiskt parti som aldrig någonsin kommer företräda oss eller driva våra frågor som står och stampar i farstun att komma in i riksdagen. Sverige kan vara ett annat om fem år. Jag ryser.
FAMILJERNA STÖTTE BORT KVINNORNA:
– Gunvor bodde ihop med sin syster som inte visste att hon var lesbisk, de avslöjades och fick brallorna neddragna inför släkt och vänner. Jag fick tag i en släkting till Eva som minns henne mycket väl. Eva hade mer eller mindre stötts bort ur familjen, en familj med en stark antinazistisk och antirasistisk tradition, om nån av de unga sa något sådant fick de en hurring. Men homosexuella var paria, inte ens i en öppensinnad liberal familj var det okej.
ATT BÅDE HON OCH GARDELL SLÄPPER HBTQ-HISTORISKA BÖCKER NU:
– Det är inte bara samhället som glömt, även vi hbtqi-personer har låtit bli att ta till vara på vår egen historia. Jag och Jonas är födda ungefär samtidigt, det är ingen slump att vi båda tar tag i det här nu. Det gäller att skriva på innan vi blir dementa, det är bara att gasa. Vi står fan med en fot i graven.
NÄSTA BOK:
– Homosexuella omfattades inte alls av den sexuella revolutionen, det var som att vi levde i ett skuggsamhälle. Hela 50-talet begicks häxjakt på homosexuella som Vilhelm Moberg la grunden för och som de här killarna hade precis i nacken. Vad gör det med en människa att vara med om det? Åh, nu blir jag upprörd. Inga despoter i världen kan hindra hjärtan att slå. Det spelar ingen roll att det är dödsstraff i Iran, människor blir förälskade ändå. I alla tider och alla kulturer har folk vågat leva och älska trots att man är så utsatt, det är ett så stort mod.