Den här människan är ju galet rolig, minns jag att jag tänkte
Jan-Olov Andersson om sin vän och tidigare kollega Sven Melander
Sven Melander är död.
Det känns så overkligt på något sätt. För svenska folket kommer ju alltid älska att se honom när han som Berra checkar in på charterresan i ”Sällskapsresan”.
Och jag kommer aldrig glömma min första Aftonbladet-fest med honom. Hur han med en gitarr och sång gjorde underhållande spontanblues av och om alla oss som trängdes i en liten etta med kokvrå. Några år senare blev han folkkär genom att vara samma härligt galna Sven Melander.
Var ska man börja med att berätta om Sven Melander?
Att han spelade i samma juniorishockeylag som Roy Andersson och Staffan Tapper, som senare blev stora fotbollsstjärnor i Malmö FF och landslaget? Nja, det pratade vi aldrig om, jag har aldrig gillat Malmö FF.
Att han under gymnasiet lärde känna Björn Afzelius (1947–1999) och spelade i samma hootenanny-band som honom? Det pratade vi om några gånger, för jag var ett stort Afzelius-fan och Sven var nog lite stolt över att ha spelat med honom innan han blev känd via Hoola Bandoola Band och sedan som soloartist.
Att han hade utbildat sig till byggnadsingenjör? Nä, det visste jag inte förrän jag läste det på Wikipedia.
Det var som att han gärna blev kompis med alla
För mig har Sven Melander först och främst alltid varit en duktig journalist.
När jag började på Aftonbladet i slutet av 1978 hade han varit där i sex år. Efter en kort tid på Expressens redaktion i Malmö, fick han sommarvikariat och sedan fast anställning på Aftonbladet i Stockholm.
Första gången jag träffade honom på redaktionen, var det som att den där bylinen man hade sett i tidningen fick liv.
Den stora mustaschen fick en bred skånsk dialekt och ett vänligt tonfall. Det var som att han gärna blev kompis med alla.
Han hade skrivit om sport, nyheter, nöje och Gud vet vad, jag minns inte vilken avdelning han jobbade på då, men förmodligen var det genom Nils Wennberg, som genom åren varit både redigerare och chef och nära vän med Sven, som jag hamnade på den där festen med Sven. Kanske var det just i Nils lägenhet, jag minns inte.
Den här människan är ju galet rolig, minns jag att jag tänkte
Men jag minns hur Sven plockade upp en akustisk gitarr och till samma monotona bluesmelodi började sjunga skojiga, fräcka och helt galna texter om oss sju, åtta människor som var där. Elisabeth, ”Flodan” och vilka vi nu var.
Den här människan är ju galet rolig, minns jag att jag tänkte.
Det tyckte uppenbarligen Lasse Åberg också när de träffades på en fest något år senare. Han hade gjort sin populära film om livet i lumpen, ”Repmånad”. Sven älskade de tv-sketcher som Lasse och Ardy Strüwer hade gjort i SVT. Tycke uppstod. Sven fick rollen som Berra, charterfyllo i ”Sällskapsresan”.
Han har en biroll. Men vid sidan av Lasse Åbergs töntige Stig-Helmer och Jon Skolmens (1940–2019) hurtfriske Ole Bramserud, är det Sven Melanders Berra man minns och älskar.
Han som när han checkar in tillsammans med Weiron Holmbergs rollfigur Robban, med endast en plastpåse som bagage, säger:
– Ja, man var ju nykter i morse, men nu börjar det ordna upp sig.
Sven Melanders skämt och repliker ur filmen har levt vidare från generation till generation
Under hela resan på Kanarieöarna dyker de sedan upp med jämna mellanrum, på jakt efter Pepes Bodega, som säljer 80-procentig rom upphälld på vinflaskor.
Berra är klädd i en t-shirt med texten I kväll får 107 svenskar gonorré.
Så fort Berra och Robban får syn på en kvinna de uppskattar, säger de gemensamt:
– Rattarattaraa!
Man vågar knappt tänka på hur den repliken hade uppfattats i dagens mer politiskt korrekta värld.
Filmen blev en braksuccé och är det fortfarande, det känns som det finns alltid en eller flera tv-kanaler som visar den, i stort sett varje kväll. Därför har Sven Melanders skämt och repliker ur filmen levt vidare från generation till generation.
De gav oss Ballongdansen och Pingvinerna och roliga figurer som Werner & Werner och trollet Rulle
Tv-programmen talas det väl inte lika mycket om nu för tiden.
Men ”Nöjesmasmaskinen” (1982–1984) med Stina Dabrowski och ”Nöjesmassakern” (1985) med Åke Cato (1934–2016), Gösta Engström och Jon Skolmen var banbrytande nöjesprogram i SVT.
Särskilt Åke Cato blev viktig för Melander, som ett skrivande bollplank.
De gav oss Ballongdansen och Pingvinerna och roliga figurer som Werner & Werner och trollet Rulle. Mångmiljonpublik. Stor kärlek från svenska folket.
Man måste ha någon slags positiv utstrålning och energi om man som Sven Melander i sketchen ”Fred på jorden” kommer undan med att skälla ut ett litet barn för att hon inte fattar vad hon ska svara på hans frågor.
Sedan blev Sven Melander ”byråkrat” och nöjeschef på SVT åren 1986-1989.
Medan han har sagt att han tycker tiden på Aftonbladet var bland det roligaste han gjort i sitt liv, tyckte han åren som chef inte var hans grej.
Då möttes vi igen, under en period var jag delvis tjänstledig från Aftonbladet och jobbade med nöjesprogrammet ”Svepet”, direktsänd underhållning med John Chrispinsson (1956–2017). Bland det roligaste jag har gjort i mitt liv. Tror en del av mina arbetskamrater på SVT var avundsjuka på att jag inte hade tillräckligt med chefsrespekt för Sven. Men herregud, jag hade ju sett honom sitta med en starköl i näven och hitta på blueslåtar om oss andra, vad trodde de?
Han blev med åren mer och mer lyhörd och karismatisk på scenen
Ännu en tv-serie som programledare, ”Tack för kaffet”, kom efter chefsperioden. Där dök rollfiguren Steve med Lloyden, rörmokaren från Gällivare, upp.
Sven ledde Melodifestivalen med Kattis Ahlström och tog över satirprogrammet ”Snacka om nyheter” efter Stellan Sundahls (1946–1999) bortgång.
Sedan blev det mer och mer teater. Som skådespelare, som översättare av klassiska brittiska farser, som regissör. Bland annat hos Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern i Helsingborg och hos Stefan & Krister i Falkenberg.
Han blev med åren mer och mer lyhörd och karismatisk på scenen.
Under de åren har vi mötts åtskilliga gånger som journalist och ”stjärna”. Fast så har aldrig Sven Melander uppträtt. Är övertygad om att han inte har gjort det mot dem han inte känt heller. Jag har mest fått stoppa honom när han har velat få skvaller om livet på sin gamla arbetsplats. Hallå där, det är jag som intervjuar dig, har jag fått säga.
Under en tid tyckte folk i Svens omgivning att han drack för mycket och han slutade dricka på 1990-talet.
Annars hade han kanske varit medlem i den Bastuklubb som äldre och pensionerade medarbetare på Aftonbladet har. Bastubad och öldrickning. Men det kan lika gärna vara för att han omväxlande bott i Stockholm och Skåne.
Till sist tog sjukdomen honom. Det känns för jävligt
Men han har varit hedersgäst ett par gånger på klubbens middagar. Senast efter att vi hela gänget hade varit och sett ”Sällskapsresan” som musikal på Chinateatern i Stockholm. Nya skådespelare i alla roller – utom som Berra, där var Sven Melander åter med i samma slitna t-shirt,.
Sjukdomen kom och gick under de sista åren. Till sist tog den honom. Det känns för jävligt.
Innan dess hann Sven Melander bli en av svenska folkets mest omtyckta personer. Som Berra. Som skådespelare på teatern. Som tv-profil, han fick Kristallens hederspris 2019.
Jag vet inte om Sven Melander sökte bekräftelse på det sättet. Jag undrar om han inte hade varit lika lycklig om han fortsatt som journalist på Aftonbladet – och roat oss i den närmsta kretsen på en och annan After work-fest ...