Musikalen om Noice – både underhållande och lite rörande
Publicerad 2021-11-12
Noice Rockmusikalen
Lilla Cirkus i Stockholm. Manus, regi: Robert Lillhonga. Med Charlie Gustafsson, Charlie Grönvall, Einar-Hugo Strömberg, Jakob Wallgård, Isac Aspberg. Spelas till och med 18 december.
Noice var ett snällpunkigt förortsband jag knappt ägnat en tanke på 40 år.
Till min förvåning så är rockmusikalen om dem både mycket underhållande och även ganska så rörande.
Under några år i slutet av 1970-talet/början av 1980-talet skapade kvällstidningarna en ”kamp” mellan Gyllene Tider och Noice. Båda banden sålde hundratusentals exemplar av sina första skivor.
Vi vet hur det gick. De prydliga grabbarna från Halmstad har återförenats för åtskilliga succéturnéer, Per Gessle blev världsstjärna och har ett helt garage med Ferrari-bilar.
Förortsgänget från Gustavsberg utanför Stockholm bråkade internt, några medlemmar hoppade av, två medlemmar gick bort på grund av drogmissbruk innan de fyllt 40.
Därför är Noice antagligen bättre som underlag för en musikal.
Robert Lillhonga, skåning med kultfilmen ”Hata Göteborg”, om fotbollshuliganer, och den fina rockmusikalen om Kal P Dal (1949-1985) på meritlistan, har satt ihop en musikal med ungefär samma stöddiga, punkiga attityd som bandet hade.
Enkla scenlösningar, med bilder från verkligheten i bakgrunden. En orkester bakom scenen, men skådespelarna sjunger (utmärkt) själva och låtsas trovärdigt spela sina instrument. Ofta låter det bättre än riktiga Noice.
Handlingen förs effektivt framåt av ensemblens fyra kvinnor
Många ikoniska ögonblick återskapas. Omslaget i t-banan till första albumet (publiken jublar som galningar när Freddie Hansson sprejar orden Noice och ”Tonårsdrömmar” på väggen). Uppträdandet i SVT:s ”Måndagsbörsen” som blev det stora genombrottet. Vi får se när Noice vinner Rockbjörnen och när Aftonbladet arrangerar en fejkad dragkampsbild med Gyllene Tider. Fredrik Lexfors är mycket rolig i ett slags ändå lite kärleksfullt elakt porträtt av Per Gessle.
Handlingen förs effektivt framåt av ensemblens fyra kvinnor. Maja Nilsson Rune, Aline Littvold, Emma Bergström och Emma Berggren spelar ibland flickvänner och dansar lite, men framför även de Noice-låtar och liksom sjunger handlingen framåt. Alla mycket bra.
Charlie Gustafsson, från tv-serien ”Vår tid är nu”, är det enda kända namnet på scenen. Han är mycket stabil som basisten Peo Thyrén, som väl även var den som lite grann höll ihop Noice. Charlie Grönvall sjunger likt och lika bra som Hasse Carlsson. Annars är Einar-Hugo Strömberg allra bäst.
Jag var popskribent när det begav sig och träffade Noice flera gånger. Tyckte de var kaxiga skitungar (de var i övre tonåren, jag var 24, 25). Främst Freddie Hansson.
Det här kan bli säsongens lite överraskande musikalsuccé
Senare i livet, några år innan han gick bort, mötte jag Freddie några gånger av en slump och hade då väldigt trevliga samtal med honom. Strömberg fångar hans unga kaxiga jag på kornet.
Då och fortfarande väljer jag Gyllene Tider framför Noice elva gånger av tio.
Men rockmusikalen om Noice är både mycket underhållande och ganska så rörande. Och de hade fler bra låtar än vad jag kom ihåg. Det här kan bli säsongens lite överraskande musikalsuccé.