Alan Max: Sanningen är att publiken vill ha det råa
Publicerad 2024-06-08
Musikprofilen Alan Max vill visa människorna bakom den omdebatterade gangsterrappen.
I onsdags vaknade han till nyheten att vännen C. Gambino skjutits till döds i ett parkeringsgarage.
– Det är äckligt att vi har börjat vänja oss vid det här, säger han.
I onsdags morse sov Alan Max, 20, på en skinnsoffa i en studio i norra Stockholm, när en vän skakade på honom.
Vännen hade dåliga nyheter.
Kvällen innan hade blivit sen. I studiokomplexet där Alan jobbar pågick en låtskrivarcamp. Producenter och artister umgicks, festade och spelade in musik. Stora artister som Asme och norska Roc Boys rörde sig från rum till rum och vodkaflaskorna stod på borden. Alan Max beskriver det som ”en fritidsgård för rappare”.
Under onsdagen stannade allt upp. Plötsligt var ryktena överallt. På nätet stod det att en vän till Alan, rapparen C.Gambino, blivit skjuten. Att han var död.
– Det är svårt att tro på sånt precis när man hör det, säger Alan Max.
Dagen efter sitter han i samma studio.
– Men jag visste direkt när jag såg de första bilderna i medierna. Då kom den där klumpen i magen.
Han kände igen parkeringsgaraget, som nu hade skotthål i fönstren.
– Just det stället hade jag sett så många gånger förut. Han brukade ringa på Facetime därifrån.
Under dygnet efter har Alan gått igenom många olika känslor.
– Först var det snurrigt. Sen behövde jag sitta och djupa mig ganska länge. Och i dag känner jag mest att det är äckligt, på ett sätt.
Varför?
– För det är som att vi har börjat acceptera det här. Vi sörjer, vi sörjer så mycket. Men samtidigt är man också van på något sätt. Förstår du?
Varför är man van?
– För att det här är något som händer oss som är uppväxta i utsatta miljöer eller svenska förorter. Förra året stod jag på en fest och såg hur en vän fick beskedet om att hans bästa vän skjutits ned utanför en port. Smärtan som det hämtar till folk – den går inte att beskriva. Men samtidigt blir man mer och mer van för varje gång. Det är det som är äckligt.
Ilskan över gängvåldet och musiken som berättar om samma våld – gangsterrappen – varvar upp i den svenska offentligheten.
Samtidigt sitter många som jobbar med musiken idag med samma stumma blick som Alan Max. Samma klump i magen, och samma illamående över vad som händer med minnet av en död vän.
– Jag vet inte hur jag ska göra det, men jag vill ändå att folk ska se en mänsklig sida av honom. Att man ska se hur många det finns som saknar honom. Det här var en person som fick ett rum att lysa upp. Någon som tog hand om folk. Nu låter det som att han var en farlig, kriminell människa. Ett monster nästan.
Alans karriär var i startgroparna när han fick en intervju med Gambino. Den enda intervju som artisten gjort.
– Han gjorde det för att stötta mig. Jag var inte så stor då. Och jag var skitnervös. Men han var nästan den enda som kunde höra av sig bara för att kolla läget. Eller heja på mig.
Alan scrollar i sin telefon. Han sveper mellan konversationerna han haft med den döda rapparen. Visar meddelande efter meddelande med beröm, uppmuntran och kärlek.
– Jag har inga storebröder. Ingen som kunnat säga till mig att jag gjort rätt eller att jag gjort fel. När jag började i branschen blev han lite som en sådan för mig.
Hur kändes det?
– Det kan bli en ganska stark gemenskap, det där. För oss med invandrarbakgrund, vi som ser lite udda ut i samhället, vi som kanske inte alltid har fötts med de bästa korten på bordet. För oss kan den där kärleken och det där drivet och den där glädjen över att någon verkligen lyckas bli så mycket större.
Alan Max säger att han gör musikjournalistik för den nya generationen. Han driver plattformar på Youtube, Tiktok och Instagram där han intervjuar artister och recenserar låtar.
– Ena dagen står jag i en förort med en gangsterrappare. Den andra står jag på Eurovision och intervjuar internationella artister.
På många sätt är han en ganska ensam röst för den svenska hiphopscenen.
– För mig handlar det inte om att den ena eller andra artisten har gjort det eller det brottet, och att vi därför inte ska prata om musiken. Mer att vi alltid behöver prata om en artist som har miljoner lyssnare.
Varför?
– Det är musik som alla konsumerar. Vi kan inte skygga från det faktumet.
Alan Max kallar sig för en ”musikprofil” – någon som gör både journalistik, samarbeten med företag och även spelar skivor och driver eget skivbolag.
Några timmar efter vårt samtal i studion släpper han sin egen debutsingel, ”Foreign Car”, tillsammans med rapparen 2M. Även det en artist som gjort sig känd för de mörka och våldsamma texter som dominerar genren. Och som är dömd för samma sorts grova brott som ofta beskrivs i musiken och pratat öppet om det.
– Jag ska vara helt ärlig, säger Alan Max.
– Jag har en annan vän, en artist, som gör musik om jättefina ämnen. Anti-våld, allt det där. Men sanningen är att publiken vill ha det råa. Det är det här som ni som lyssnar vill höra.
Vad tänker du om det – du som jobbar nära alla de här artisterna?
– Jag tänker att man måste förstå själva underhållningsgrejen som pågår. Det konstnärliga. Det som liknar en film eller tv-serie.
Samtidigt blir det också hela tiden verklighet?
– För att musiken också reflekterar samhället. Det speglar en upplevelse som många har. Hur man ser på saker och ting när man har växt upp på vissa ställen i Sverige.
– Det borde också kunna bli en samhällsfråga, tycker jag. Varför vill folk ha den här sortens hårda musik, samtidigt som man skyller på artisten för just den konsten som efterfrågas?
Jag ser också hur vissa artister dras närmare den här miljön just på grund av musiken man gör. Ser du det?
– Ja. Fansen vill se det också: någon som dissar någon, någon som ska svara. Den där hedersgrejen. Jag har sett många gånger hur musiken dragit in artister, eller accelererat det. Det är väldigt tragiskt. Vi måste se hur vi kan förebygga det i kulturen.
Hur gör man det?
– Jag vet inte. Vi kanske måste börja med att prata mer om det? För det är bara vi som förlorar på det här. Det är vi som drabbas. Det är ju våra som dör.