Här är Lennon som bäst
Igår skulle John Lennon ha fyllt 70 år.
Det firas helst genom ”Rock’n’roll”. Albumet var en parentes i Lennons karriär när det släpptes.
I dag är skivan det bästa sättet att upptäcka mannen bakom myten.
”Lennon’s on sale again.”
David Bowies textrad från balladen ”Life on Mars?” från 1971 gäller än i dag.
Att John Lennon skulle ha fyllt 70 år den 9 oktober uppmärksammas bland annat genom att alla soloskivor återutges, separat och i olika boxar.
Däribland en tidigare outgiven ”stripped down”-version av ”Double fantasy” som ska ligga närmare Lennons ursprungliga tanke med skivan än den som nådde ut i handeln 1980.
Återutgåvorna marknadsförs förstås som de mest definitiva av alla definitiva versioner som hittills getts ut. Ljudet har finslipats av samma tekniker och producenter som restaurerade Beatles-katalogen i fjol.
Att rockmusik fortsätter att reduceras från kulturledande motståndsrörelse till ett verktyg som säljer bra ljud är för tillfället en annan diskussion.
Det bästa från Lennons solokarriär, med eller utan Yoko Ono, fyller emellertid inte en box. Det räcker med knappt en och en halv dubbelcd.
Enda skivorna som förtjänar att lyssnas på i sin helhet är solodebuten ”Plastic Ono band” (1970) och coveralbumet ”Rock’n’roll” (1975).
”Rock’n’roll” föddes ur en fällande dom.
Domstolen bedömde att Lennons ”Come together” från The Beatles ”Abbey Road” liknade Chuck Berrys ”You can’t catch me” otillåtet mycket.
Showbizprofilen Morris Levy ägde rättigheterna till Berrys inspelning. Som kompensation fick John Lennon ordern att spela in tre andra låtar från Levys arkiv.
Lennon tyckte inte att tre gamla covers skulle passa in på en skiva med nyskrivet material. I stället bestämde han sig för att göra ett helt retroalbum med låtar från 50- och 60-talet.
Första försöket att spela in ”Rock’n’roll” skedde under Lennons famösa och 18 månader långa ”Lost weekend”-period i Los Angeles. Med flera av dåtidens dyraste och bästa studiomusiker samt producenten Phil Spector vid spakarna.
Åh, vilket party ... Inspelningarna blev snabbt en bockfest indränkt i sprit och droger. När en nyktrare Lennon äntligen fick höra tejperna – Phil Spector kidnappade dem ett tag, av oklara och dimmiga skäl – tyckte han att bara fyra, fem låtar höll måttet. 28 fulla människor som spelade live samtidigt i studion under ledning av en tokig producent var till och med för mycket för hans vision av rock’n’roll.
John Lennon fick spela in det mesta igen, denna gång med åtta musiker och mindre promille i blodet.
På ”Rock’n’roll” framträder en annan bild av Lennon än den som blivit ikon. När Lennon får välja bland sina unga års absoluta favoriter – Gene Vincents ”Be-bop-a-lula”, Buddy Hollys ”Peggy Sue” – kunde han lika gärna ha varit en brylkrämsmarinerad yngling som halsar Pucko utanför kiosken i Vittangi.
Det första som slår en är vilken fantastisk rockröst Lennon hade under inspelningarna av ”Rock’n’roll”. Det andra är hur fattig skivan hade blivit utan de fyra låtarna som räddades från sessionerna med Phil Spector.
Allihop låter som en grandios baksmälla efter ett långt party i helvetet.
Spector, som dömdes till 19 års fängelse i fjol för mordet på skådepelerskan Lana Clarkson, tvivlade själv aldrig på sig själv.
När han äntligen skickade över tejperna till John Lennon gjorde han det med stil.
De levererades av en kortege med fyra limousiner.