Nu är det okej att gilla gubbarnas musik
Det talas om en tilltagande ungdomsfixering men gränserna för vad som är gammalt inom popen flyttas faktiskt framåt.
Även om villkoren för att åldras som artist varierar rejält.
På 60-talet skivdebuterade det genomsnittliga popbandet i de sena tonåren. Även punken var en väldigt ung rörelse, där 21-årige Joakim Thåström sågs som något av en ålderman när Ebba Grön gav ut sin första singel 1978. I den nya klippboken ”Thåström – Stå aldrig still”, som samlar intervjuer, reportage och recensioner från hela Thåströms karriär, görs det i flera texter från sent 80-tal ett stort nummer av att Thåström fortsätter rocka efter att han har fyllt 30.
När 38-åringarna Mick Jagger och Keith Richards struttade in på Ullevis scen 1982 handlade rapporteringen väldigt mycket om hur fruktansvärt gamla Rolling Stones var.
Men i takt med att popmusiken har blivit äldre har ålder blivit allt mindre viktigt. Förr hette det ”lita aldrig på någon över 25”. I dag fortsätter Kent att locka nya skaror av tonårsfans som inte har några problem att identifiera sig med ett band där tre fjärdedelar i år fyller 40. Artister anses helt enkelt vara unga längre i dag, det är numera värderingar snarare än ålder som definierar ”vi” och ”dom”.
Förmodligen är det därför som en 45-årig J Mascis i Dinosaur Jr kan fortsätta klä sig som en tonårsslacker och ändå kännas värdig när han står på Tyrol i Stockholm och gnisslar ur sig gitarrsolon som vore han kvar i föräldrarnas villagarage på 80-talet. Därmed inte sagt att jag ser fram emot exempelvis Reeperbahns återförening i augusti med odelad glädje.
För allt sitter ihop, som bekant. Pop är mer än musik. Och när så stor del av uttrycket handlade om att vara ung, snygg och dryg ökar förstås risken att falla ner i patetikfällan när man ska sjunga en låt som ”Förnedringen” igen, nästan 30 år senare.