”Inget kunde rubba Robin”
Publicerad 2013-03-03
KARLSTAD. Pojkar, pojkar, pojkar...
Det är gossarnas år.
Och vem öppnar det för i finalen?
Det hängde på håret.
Dubbelluggen ”Robwald” gick vidare.
Om man ställer pojkarnas frisyrer på varandra måste till och med de irländska tomtenissarna i Jedward använda en stege för att nå det översta strået.
En av de största överraskningarna i år är att Anton Ewald över huvud taget fick traska vidare via Andra chansen.
Han hade redan från början allt för att lyckas.
Låten, looken, numret, horder av unga fans som vuxit upp med lekprogram där telefonröster styr. Hela tjottaballongpaketet.
”Begging” får exempelvis David Lindgren, som också satsar på sång och dans för ditt lokala gyms ljudsystem, att kännas lika rafflande som en tub tandkräm.
Ewalds misstag var förmodligen att han struntade i att sjunga ordentligt när han ställde upp i Göteborg. Det var viktigare att hålla koll på stegen och skrevet.
Och jag trodde att han hade förlorat sitt momentum i Karlstad, att Robin Stjernberg skulle stjäla hans röster.
I stället reparerade Edwall och upphovsmännen sina misstag och presenterade en helt annan artist i Andra chansen. Det lönar sig tydligen att hålla mikrofonen framför munnen och inte ovanför huvudet. Se det som ett tips.
Många hoppjerkor har passerat förbi i Melodifestivalen. Ännu fler har varit inspirerade av Michael Jackson. Men det är bara Ewald som liknar en cool amerikansk raggare från ”West Side story” eller ”Grease”.
Men det är antagligen den andra luggen som oroar förhandsfavoriterna i finalen.
Ingen kunde rubba Robin. Det syntes på Martin Rolinski när deltagarna i den andra duellen avslöjades – den fagre näktergalen från BWO visste att han skulle förlora.
Dessutom har låten ”Youååååaaaauuuuu” en egenskap som många andra bidrag i tävlingen saknar – den växer.
Låten tappar varken färgen eller smaken efter tre lyssningar. Och Stjernberg själv har en omedelbar och folklig värme som passar mainstream-Sverige perfekt.
Lägg ihop allt det och summan blir en killer. ”Youåååaaaaooooh” är en underdog som kan gå långt.
Finalen, ja.
Ulrik Munther. Robin Stjernberg. Anton Ewald. Yohio.
Det är många unga killar som slåss om ungefär samma röster. Rent historiskt brukar det innebära att namnen tar ut varandra och att en artist med en helt annan målgrupp tornar upp sig.
Frågan är om någon av ynglingarna även väcker föräldrarnas intresse? Och vem väljer den utländska juryn?
Men tills vidare talar förutsättningarna för en låt och ett nummer som framstår som Loreens raka motsats.
Nej, jag pratar inte om finalens enda kvinna, Louise Hoffsten. Inte om farbröderna i Ravaillacz eller Den Gule heller.
Ralf Gyllenhammar är mitt val i år.
Eldfantomen är bäst, ingen protest.