Årets match handlar inte om fotboll
– ”Game of thrones” har blivit de amerikanska dramaseriernas Super bowl
Lugn nu.
Var cool.
Tv-serien ”Game of thrones” verkar åtminstone inte skadas av brexit.
Den vinkeln säger rätt mycket om vår tid.
Det fanns många frågor efter att folkomröstningen visade att Storbritannien lämnar EU.
Till exempel den här:
Hur skulle resultatet påverka Jon Snow?
Med tanke på att Snow bland annat kan kriga i arktiska miljöer utan mössa – utan att enda hårstrå någonsin piluttas fel i hans perfekta fantasyfrilla, dessutom – borde svaret ha varit givet.
Riktiga skojare som Nigel Farage och Boris Johnson är ingen match för familjen Starks olyckliga bastard.
Brittiska tv- och filmproduktioner kommer att få spö av omröstningen, men inspelningarna av de kommande säsongerna av ”Game of thrones” påverkas inte av Brexit, tack så mycket.
Visserligen finansierades scenerna i Nordirland av EU-pengar, men det ska lösa sig genom en annan nordirländsk fond som inte har något med Bryssel att göra.
Hörde jag ett lättat "puh"? Sminkar du dig till en white walker av glädje?
Att ”Game of thrones”, en serie med drakar och demoner och magiska svärd, över huvud taget skapar rubriker i samband med brexit säger nog en del om seriens popularitet.
I dag är varenda avsnitt en världshändelse som föregås av teasertrailers, ändlösa spaltmil av spekulationer och ett allmänt käbbel. Det är som om ett stort idrottsmästerskap arrangeras varje söndag i tio veckor.
Jämförelsen mellan idrott och kalabaliken i Westeros är inte taget ur luften. Förra avsnittet ”The battle of the bastards”, där storybågarna om Jon Snow och Sansa Stark och Ramsay Bolton äntligen korsades och kulminerade, marknadsfördes i sociala medier som ”The bastard bowl”.
Det är nog bara en tidsfråga innan André Pops tar på sig sin allra vackraste ringbrynja och ersätter längdskidor med odöda i ”Vinterstudion”. Kommentatorn Jacob Hård får i sin tur spekulera i Tommens dåliga glid.
”Game of thrones” har verkligen blivit de amerikanska dramaseriernas Super bowl, och i natt svensk tid går sjätte säsongen i mål.
En förklaring till succén kan vara att serien har gått ifrån böckerna, blivit ett eget separat verk, och utvecklats till en katt-och-råtta-lek mellan manusförfattarna och publiken.
Det finns hundratals detaljer att drunkna i och fansen älskar att förutspå vad som kommer att hända. Manusförfattarna måste i sin tur både överraska publiken (”Hold the door”) och tillfredsställa deras förväntningar (”The battle of the bastards”).
Situationen påminner om när serien ”Breaking bad” skulle avslutas. Skrällarna får inte vara för ologiska och om får många spår rätt känns handlingen förutsägbar.
Sjätte säsongen av ”Game of thrones” har varit en sedvanlig blandning av frustrationer och den bästa tv som finns. Vissa manuslösningar har varit fullständigt obegripliga och pinsamma.
Om man till exempel har en hel stålklädd armé på kylning, varför berättar man inte det inte för sitt stressade syskon? Ja, jag pratar med dig, Sansa Stark.
Men i natt ser jag fram mot ödesmatchen mellan Cersei Lannister och Högsparven med stor förtjusning. Det är seriens motsvarighet till åttondelsfinalen mellan Italien och Spanien i fotboll. Utgången är lika oviss.
Och hellre fiktiva holmgångar i King's Landing än att behöva tänka på knasiga män i lustiga frisyrer som just nu gör narr av vår demokrati.
Larssons topp tre
1. Bruce Springsteen på Ullevi (svenskt sommarfenomen)
Sveriges största artist, som snart ersätter sillen vid midsommar, har återvänt till Göteborg. Och Ullevi-konserterna är alltid ett måste. Tro inget annat. Fuck brexit – let's dance.
2. ”Min fantastiska väninna” (roman, Elena Ferrante)
Tro på hajpen. Efter bara några sidor reser sig nackhåren. Man vet att man står inför en avundsvärd läsupplevelse. Söte Jesus, som Ferrante skriver...
3. ”This is where I live” (album, William Bell)
Någonstans ute i marginalen har en av världens varmaste soulröster gjort storstilad comeback. Nya albumet är ett litet underverk av heart and soul.