Bruces nya album har spöken i bakgrunden
Inget förändras.
De rika tar från de fattiga.
Det är kärnan i Bruce Springsteens senaste tal till nationen, ”Wrecking ball”.
Bruce Springsteen är medioker på att producera sin musik.
Ta nya skivan ”Wrecking ball” till exempel.
Ibland är soundet lika spännande som grungemajonäsen Nickelback.
Men samma låtar får, som vanligt, ett annat och mer levande uttryck på scen.
I en soulgriljerad konsert från Apollo Theatre i Harlem, som direktsändes av amerikansk satellitradio, blev det framför allt tydligt hur bra låtarna från ”Wrecking ball” passar in i Springsteens pågående roman om USA.
Att kalla skivorna för en roman är ingen överdrift. Få artister har ett lika intellektuellt förhållningssätt till sin musik och omvärld som Bruce Springsteen.
”Wrecking ball” är, precis som Springsteen själv säger i en färsk intervju i magasinet Rolling Stone, fortsättningen på en berättelse som började för 30 år sen på ”Darkness on the edge of town”, ”The river” och ”Nebraska”.
Springsteen hittade sin röst när han lyfte blicken och tog in Carter-erans lågkonjunktur på 70-talet . Anledningen var personlig. När ekonomin rasade och fabrikerna stängde förlorade exempelvis hans svåger sitt jobb som byggnadsarbetare och fick försörja sig som vaktmästare i stället.
Då som nu försöker ”The New Jersey devil” att skildra skillnaden mellan den amerikanska drömmen och den amerikanska vardagen, mellan de som har och inte har, varför arbetar- och underklassen alltid får betala det högsta priset och hur den orättvisan påverkar samhället i stort.
I samma Rolling Stone förklarar Springsteen hur han på ett mer subtilt sätt ville berätta om klasskampen.
Genom att använda keltisk folkmusik sätter han låtar om i dag i ett historiskt perspektiv. De kunde lika gärna vara skrivna 1860 eller 1929. De är en del av en historia som upprepas om och om igen.
När jag själv lyssnar på ”Wrecking ball” hör jag hur flera välbekanta karaktärer spökar i bakgrunden.
Han som ropar ”the poor men wanna be rich, and rich men wanna be kings” från ”Badlands” 1978 har inte kommit nånstans. Likaså personen som kör rakt ut i tomma intet i en stolen car 1980 och det olyckliga kärleksparet i ”Atlantic City” från 1982.
Men de är äldre, argare, bittrare, lite andligare och förmodligen också fattigare.
Det är inte bara Clarence Clemons död som ligger bakom det uttalade och centrala temat för Springsteens kommande konserter på Ullevi i sommar:
Dansa och gråta.